Onsdagen den fjärde september inleddes som vilken vanlig skoldag som helst på Trångsundsskolan. Flera elever strömmade in genom skolans portar med ryggsäckar över axlarna och påsar under ögonen. Vardagens rutiner stod för dörren – det var först frukost i matsalen, där den välbekanta doften av nybakade frallor spred sig i lokalerna, och sedan vidare till lektionerna som väntade.
Men bara några minuter in i dagens schema inträffade något som skulle kasta en mörk skugga över den annars så trygga skolmiljön. Inne på en av skolans toaletter hände det som ingen kunde ha föreställt sig, allra minst rektor Kaj Majuri. En elev, en 15-årig pojke, avfyrade ett skott som träffade en jämnårig klasskamrat i ansiktet. Skolan, känd för sin belägenhet i det lugna bostadsområdet, blev plötsligt skådeplats för våldet som krossade tystnaden.
Rektor Kaj Majuri, fortfarande uppenbart tagen av händelsen, beskriver sin oförmåga att i förväg ens kunna föreställa sig något liknande. ”Det fanns inte i min vildaste fantasi,” säger han med en stämma som vittnar om chock och sorg. Trots att Trångsundsskolan genom åren har hanterat utmaningar av olika slag, är detta av en kaliber som ingen någonsin kunnat bereda sig för.
På skolgården och i klassrummen spreds nyheten snabbt och många elever sökte sig till vänner och lärare för stöd. Samtidigt påbörjades insatserna för att hantera krisen – skolans krisgrupp sammankallades omgående, och föräldrar informerades snarast om den svåra situationen. Polisen anlände kort därefter till platsen för att säkra området och inleda en utredning av de omständigheter som lett fram till den tragiska händelsen.
För de föräldrar vars barn deltar i undervisningen på Trångsundsskolan var det en omtumlande och skrämmande nyhet. Många samlades utanför skolområdet i väntan på information, med en oro för sina barn som var omöjlig att dölja. Arbetet med att förstå och bearbeta det inträffade kommer att kräva tid och engagemang från alla inblandade parter.
Det är en tid av prövning som ligger framför hela skolgemenskapen. Den stolthet och glädje som vanligtvis förknippas med lärande och umgänge har förbytts till en tidlös oro för den utsatta situationen. Skolledningens högsta prioritet är nu att stötta de elever och familjer som har påverkats mest av tragedin, samt att återupprätta tryggheten i skolmiljön som alla förtjänar.
