Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Nyheter

Öppen artikel

Recension: ”Clayface” ger Gotham en sorglig kroppsskräck

James Watkins låter Batman stå åt sidan när den vanställde skådespelaren Matt Hagen genomgår en experimentell behandling. Resultatet är en välspelad och obehaglig berättelse om identitet, kärlek och ett ansikte som inte längre lyder sin ägare.

Cirka 3 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

”Clayface” placerar en tragisk berättelse om förlorad skönhet och sönderfallande identitet i Gotham City. Med kroppsskräck, olycklig kärlek och en stark huvudroll lyckas filmen stå på egna ben utan att Batman visar sig.

Matt Hagen, spelad av Tom Rhys Harris, är en ung skådespelare på väg mot ett stort genombrott. Hans framtid förändras brutalt efter att han haft en relation med gangsterbossen Markos Szabos flickvän. Szabo, som spelas av David Dencik, låter skära sönder Hagens ansikte.

Skadorna får omedelbara konsekvenser. När Hagens utseende förstörs försvinner också människorna som tidigare såg en möjlighet att tjäna på hans karriär. Agenter och affärskontakter överger honom, och drömmen om filmbranschen faller samman.

En behandling med oväntat pris

Hagen möter forskaren Dr. Caitlyn Corr, spelad av Naomi Ackie. Hon erbjuder honom en alternativ och experimentell behandling där så kallade nanoceller sprutas in i hans skadade ansikte. Corr försäkrar honom om att ingreppet inte är något att frukta.

Till en början tycks behandlingen fungera. Ansiktet börjar återställas och Hagen får tillbaka det som hade tagits ifrån honom. Samtidigt utvecklas relationen mellan honom och Corr, och han blir förälskad i henne.

Förbättringen följs dock av allvarliga komplikationer. Hagens ansikte börjar smälta, vilket driver honom till att ta en mycket större dos av behandlingen. Det förändrar hans kropp ytterligare och ger honom förmågan att anta helt andra ansikten.

Den nya egenskapen knyts effektivt till hans yrke. Som skådespelare kan Hagen nu bokstavligen förvandlas inför en roll. Möjligheten innebär samtidigt att gränsen mellan hans verkliga jag och de gestalter han spelar blir allt mer osäker.

Kroppsskräck framför superhjältar

Filmen utspelar sig i Batmans hemstad, men den maskerade hjälten medverkar inte. Frånvaron blir inget problem. Regissören James Watkins använder i stället Gotham som miljö för en fristående berättelse där skräcken sitter i kroppen och i huvudpersonens förändrade självbild.

Watkins, som tidigare har regisserat thrillerfilmerna ”Eden Lake” och ”Speak No Evil”, tar materialet på allvar. ”Clayface” behandlas inte främst som ett bihang till en större superhjältevärld, utan som en mörk historia om en människa vars värde har kopplats till utseendet.

De fysiska förvandlingarna skildras utan återhållsamhet. En av filmens mest effektiva sekvenser utspelar sig ombord på ett flygplan. När Hagens ögonlock smälter samman tvingas han gå in på toaletten och skära upp dem med en nagelsax, samtidigt som planet skakas av turbulens.

Scenen visar hur Watkins förenar kroppsligt obehag med en konkret, pressad situation. Skräcken uppstår inte bara ur vad Hagen har blivit, utan också ur att hans kropp kan svika honom när som helst och på vilken plats som helst.

Mer tragedi än serietidningsäventyr

”Clayface” använder flera välbekanta drag från serietidningsfilmer, bland annat tydliga konflikter och en historia om extrema krafter. Filmen nöjer sig ändå inte med själva förvandlingen. Den undersöker vad som återstår av en människas identitet när ansiktet kan bytas ut och det tidigare livet har rasat samman.

Berättelsen får också tyngd genom kärleken mellan Hagen och Corr. Relationen förstärker filmens tragiska sida och placerar den närmare en mörk kärlekshistoria än ett traditionellt superhjälteäventyr. Det finns likheter med både grekisk tragedi och en råare variant av ”Fantomen på operan”.

Tom Rhys Harris bär huvudrollen och gör Hagens utsatthet central även när de groteska effekterna tar stor plats. Naomi Ackie och David Dencik fyller viktiga funktioner som forskaren bakom behandlingen respektive gangsterbossen som sätter tragedin i rörelse.

Med en speltid på 108 minuter och en åldersgräns på 15 år är ”Clayface” en mörk och sorglig skildring av berömmelse, begär och kroppslig förvandling. Betyget blir 4.

← Tillbaka till nyhetsarkivet