Nyheter
Öppen artikelRecension: Jenna Ortega lyfter en alltför sentimental ”Klara och solen”
Taika Waititis filmatisering av Kazuo Ishiguros ”Klara och solen” blandar framtidsfrågor om människovärde med humor och starkt känslomässiga inslag. Jenna Ortega övertygar som roboten Klara, men filmen blir enligt recensenten alltför sentimental för att nå hela vägen.

Taika Waititis filmversion av ”Klara och solen” vill undersöka kärlek, vänskap och vad det innebär att vara människa. Resultatet blir underhållande i sina bästa stunder, men alltför tillrättalagt och känslosamt när de stora existentiella frågorna ska behandlas.
Filmen bygger på Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros berättelse om Klara, en robot skapad för att vara sällskap åt människor. Hon står i ett skyltfönster och hoppas på att bli köpt, men är en äldre modell som bland annat saknar Bluetooth. Risken finns att hon i stället ska hamna på återvinningscentralen.
Situationen förändras när tonåringen Josie upptäcker Klara i butiken. De fattar tycke för varandra, och mötet blir utgångspunkt för en berättelse om närhet, utsatthet och människovärde.
Ett välbekant framtidstema
Frågan om vad som skiljer en människa från en avancerad maskin har länge återkommit inom litteratur, film och tv. Ämnet har fått förnyad aktualitet genom utvecklingen av artificiell intelligens, men recensenten Sofia Olsson anser samtidigt att temat börjar kännas slitet.
Filmberättelser om framtiden säger ofta lika mycket om samtidens förhoppningar och farhågor som om den tid de försöker skildra. I ”Klara och solen” finns fortfarande varken flygande bilar eller robotar som utan vidare kan tas för människor. Däremot känns skildringen av stora företag som har trängt undan nationalstaternas makt mer träffande, enligt recensionen.
Ishiguro beskrivs som en författare som förenar empati med en osentimental blick. Hans mörka berättelse ”Never Let Me Go”, om kloner, lyfts fram som ett verk som fungerat väl både i bokform och som film.
Olsson har inte läst romanen ”Klara och solen”, men upplever att Ishiguros ton är svår att urskilja i Waititis film. Regissören har valt ett färgstarkt och humoristiskt uttryck som också blir överdrivet gulligt.
Humorn bryter av mot det sentimentala
Filmens behandling av kärlek, vänskap och människans värde blir enligt recensionen för sötsliskig. Klaras starka förhållande till solen, som hon ser som en livgivande gudom, får dessutom religiösa drag som uppfattas som övertydliga.
Även musiken bidrar till det sentimentala anslaget. Tillsammans med filmens visuella uttryck, som jämförs med bilder ur Jehovas vittnens tidskrift Vakttornet, gör den att vissa scener blir svåra att ta till sig.
Det finns samtidigt partier där Waititis säregna humor får större utrymme. Dessa inslag skapar en välbehövlig kontrast till filmens mjukare och mer känslostyrda sidor.
Ett tydligt exempel är en fest hemma hos Josie. Där dyker en grupp genetiskt modifierade elitungdomar upp, klädda i uppseendeväckande plagg. I den sekvensen fungerar Waititis humor särskilt väl, enligt Olsson.
Jenna Ortega övertygar som Klara
Jenna Ortega spelar huvudrollen som Klara och gör roboten både vimsig och udda. Hennes insats hör till filmens styrkor. Mia Tharia spelar den sjuka men mycket intelligenta Josie och får också beröm för sin rolltolkning.
I övriga roller finns bland andra Amy Adams, Aran Murphy, Natasha Lyonne och Steve Buscemi. Manus är skrivet av Kazuo Ishiguro, Taika Waititi och Dahvi Waller, medan Waititi även står för regin.
Den framtida värld som filmen utspelar sig i är inte överlastad med detaljer. Mycket liknar den vanliga tillvaron, medan andra delar visar att samhället har förändrats. Den återhållsamma utformningen av framtidsmiljön räknas till filmens mer lyckade val.
Trots skådespelarnas insatser, humorn och den balanserade framtidsskildringen når filmen inte hela vägen som existentiellt drama. Slutomdömet är att ”Klara och solen” snarare fungerar som en trevlig barnfilm än som en angelägen undersökning av den mänskliga tillvaron. Recensionens betyg blir 3.



