Krönika
Öppen artikelHårdare straff räcker inte – staten måste visa att återfallen minskar
Sverige kan vinna ett omedelbart skydd genom skärpta straff, men längre inlåsning är inte automatiskt detsamma som färre återfall. Om påföljdssystemet byggs om måste rehabilitering, övervakad frigivning och mätbara resultat väga lika tungt som antalet fängelseår.

Sverige står inför en möjlig genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Men en straffreform bör inte bedömas efter hur många extra fängelseår den producerar, utan efter om den gör samhället säkrare också när dörren till anstalten öppnas.
Det är lockande att kalla projektet den största straffrättsreformen sedan brottsbalken. Brottsbalken trädde i kraft 1965 och ersatte 1864 års strafflag, så jämförelsen signalerar onekligen historiska ambitioner. Men ”den största” är en politisk och retorisk värdering, inte en juridiskt fastslagen kategori.
Ännu viktigare är att hålla isär ambition och gällande rätt. Regeringens kommittédirektiv från 2023 anger att påföljdssystemet ska ses över, bli tydligare och mer konsekvent och att reaktionerna på allvarlig och upprepad brottslighet ska skärpas. Ett utredningsdirektiv är dock inte en lagändring. Först efter förslag, proposition, riksdagsbeslut och ikraftträdande vet vi exakt vad reformen innebär.
Inlåsning ger ett verkligt skydd
Det starkaste argumentet för strängare och längre påföljder ska inte viftas bort. En frihetsberövad person får kraftigt begränsade möjligheter att begå nya brott mot människor ute i samhället. För brottsoffer, vittnen och bostadsområden som utsatts för grovt eller upprepat våld kan denna inkapacitering vara en konkret och omedelbar trygghetsvinst.
Straff handlar dessutom inte bara om mätbara återfall. Proportionalitet, upprättelse och kravet på att samhället tydligt reagerar mot allvarliga angrepp är legitima rättspolitiska skäl. En straffskärpning kan därför försvaras även om effekten på återfall är osäker. Men då måste politiken säga just det – och inte presentera längre straff som en evidenssäker metod för att minska framtida brott.
Den avgörande skillnaden går mellan färre brott under inlåsningen och färre brott efter frigivningen. Det första följer i stor utsträckning av att den dömde hålls borta från samhället. Det andra beror på vad som händer under strafftiden och på vilka villkor personen återvänder.
Längre är inte automatiskt bättre
Internationella forskningssammanställningar ger inte något generellt stöd för att ytterligare strafflängd har en stark avskräckande effekt. Upptäcktsrisken och reaktionens snabbhet tycks ofta ha större betydelse. En systematisk Campbell-översikt fann inte heller stöd för att fängelse generellt minskar återfall bättre än påföljder i frihet, även om forskningsläget är begränsat och resultaten inte okritiskt kan överföras mellan länder.
Det betyder inte att fängelse alltid förvärrar problemen. En norsk studie har visat att frihetsberövande under vissa institutionella förhållanden kan minska återfall och förbättra arbetsmarknadsutfall för vissa grupper. Forskarna kopplar resultaten till en rehabiliteringsinriktad kriminalvård med bland annat utbildning och arbetsinsatser. Lärdomen är alltså inte att fler månader bakom lås och bom i sig löser problemet, utan att tiden måste fyllas med sådant som ökar chansen till ett laglydigt liv.
Det är här den svenska reformambitionen riskerar att snubbla. Kriminalvården har redan redovisat ett mycket ansträngt platsläge och ett omfattande utbyggnadsbehov. Det bevisar inte att kvaliteten försämras på varje anstalt, men det skapar en uppenbar genomföranderisk. Om fler intagna ska samsas om personal, behandling, utbildning och frigivningsplanering kan längre straff i praktiken bli längre väntan.
Frigivningen är en del av straffet
I dag är villkorlig frigivning från tidsbestämda fängelsestraff som huvudregel möjlig efter två tredjedelar av strafftiden, med undantag och möjlighet till uppskjutande vid misskötsamhet. Frigivningen innebär inte nödvändigtvis att statens kontroll upphör. Den dömde kan stå under övervakning och omfattas av särskilda föreskrifter.
Den som vill senarelägga eller begränsa villkorlig frigivning måste därför också svara på vad som händer med den övervakade övergången till frihet. Extra tid i anstalt kan öka skyddet under just dessa månader. Men om den ersätter en fungerande period med kontroll, stöd, missbruksvård och hjälp till bostad eller arbete är den långsiktiga trygghetsvinsten inte självklar.
Kriminalvården saknar inte rehabilitering. Myndigheten har ett uttryckligt uppdrag att förebygga återfall och använder både risk- och behovsbedömningar och strukturerade behandlingsprogram. Den relevanta frågan är därför inte om rehabilitering existerar, utan om den får tillräcklig kapacitet, kvalitet och prioritet när anstalterna byggs ut och beläggningen ökar.
Kräv ett mätbart trygghetslöfte
En seriös reform måste följas med bättre mått än antal utdömda fängelseår och antal nya platser. Regeringen bör redovisa återfall efter frigivning, tid till återfall, nya vålds- och sexualbrott, deltagande och slutförande i behandlingsprogram samt situationen för arbete, utbildning och bostad vid frigivningen.
Även dessa siffror måste läsas försiktigt. Brås återfallsstatistik mäter nya lagakraftvunna domar, strafförelägganden och åtalsunderlåtelser inom en bestämd uppföljningstid – inte all brottslighet som faktiskt begås. Jämförelser måste dessutom ta hänsyn till tidigare belastning, ålder, risknivå och hur länge en person faktiskt har befunnit sig ute i samhället.
Jag ser inget motsatsförhållande mellan tydliga straff och en stark rehabilitering. Tvärtom. Den stat som tar brottsoffrens trygghet på allvar måste både kunna låsa in farliga personer när det är motiverat och använda varje extra månad till att minska risken för nästa brott.
En hårdare straffrätt kan köpa samhället tid. Men om tiden inte används till behandling, utbildning, arbete och en kontrollerad väg tillbaka riskerar reformen att bli dyr, överbelastad och kortsiktig. Den verkliga framgången kommer inte att synas när straffet döms ut, utan i de brott som aldrig begås efter frigivningen.



