Krönika
Öppen artikelValet 2026 kan avgöras av vem som faktiskt kan regera
Opinionssiffrorna berättar vilket parti väljarna föredrar, men inte nödvändigtvis vilken regering som kan bildas. Inför valet 2026 blir trovärdiga samarbeten, sakpolitisk leverans och partiernas förmåga att omsätta löften i praktiken minst lika viktiga som kampen om att bli störst.

Den 13 september 2026 väljer Sverige inte bara riksdag. Väljarna avgör också vilka politiska löften som över huvud taget kan bli genomförda. Det är en skillnad som lätt försvinner när valrörelsen reduceras till kurvor, staplar och frågan om vilket parti som för tillfället är störst.
En opinionsmätning kan säga något om partisympatier vid en viss tidpunkt. Den säger betydligt mindre om vilken regering som kan bildas, vilka budgetar som kan antas och vilka partier som är beredda att kompromissa när kampanjorden ska förvandlas till lagstiftning.
Min hypotes inför valet är därför att väljarnas syn på politisk genomförandekraft kan få större betydelse än många partier tycks räkna med. Inte för att vänster och höger har upphört att spela roll, utan för att ideologisk riktning inte räcker när regeringsmakten kräver fungerande samarbeten.
Tre olika frågor
Det finns minst tre frågor som ofta blandas ihop: Vilket parti blir störst? Vilka partier får tillsammans flest mandat? Och vilka partier kan faktiskt enas om en statsminister, en budget och centrala reformer?
Svaren behöver inte vara desamma. Riksdagen har 349 mandat, men en statsministerkandidat behöver inte få 175 ja-röster. Sverige tillämpar negativ parlamentarism, vilket innebär att kandidaten kan godkännas så länge inte minst 175 ledamöter röstar nej.
Det sänker den formella tröskeln för en minoritetsregering. Samtidigt försvinner inte den politiska svårigheten. En regering som tillträder måste fortfarande kunna förhandla fram budgetar och få tillräckligt stöd för sin politik. Att tolereras i en statsministeromröstning är inte samma sak som att ha ett stabilt regeringsunderlag under en hel mandatperiod.
Tre mandat förändrade regeringsmakten
Valet 2022 visar hur små marginalerna kan vara. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna fick tillsammans 103 mandat. Med Sverigedemokraternas 73 mandat omfattade Tidöunderlaget 176 mandat. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet hade tillsammans 173.
Skillnaden mellan de två grupperna var alltså tre mandat. Den regering som tillträdde den 18 oktober 2022 bestod av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, medan Sverigedemokraterna stod utanför regeringen men ingick i det organiserade politiska samarbetet genom Tidöavtalet.
Det är ett tydligt exempel på varför regeringsmakt inte kan utläsas ur ett enskilt partis opinionssiffra. Formella ministerposter, parlamentariskt stöd och inflytande över politiken kan vara fördelade mellan flera partier på olika sätt.
Det bevisar däremot inte att samma samarbetsform eller samma mandatfördelning består efter valet 2026. Det visar bara att den som vill förstå regeringsfrågan måste granska mer än vilket parti som ligger först i en väljarbarometer.
Spärren kan väga tyngre än en opinionsledning
Fyraprocentsspärren gör matematiken särskilt känslig. För att delta i den nationella mandatfördelningen krävs normalt minst fyra procent av rösterna i hela landet. Ett parti kan också få fasta valkretsmandat genom att nå minst tolv procent i en valkrets.
Om ett parti hamnar strax över eller under fyraprocentsspärren kan följderna för regeringsunderlagen bli betydligt större än av en mindre förflyttning mellan två stora partier. Därför är det missvisande att behandla ett till synes stabilt opinionsläge som ett färdigt besked om regeringsmakten.
Det är också skälet till att en seriös läsning av opinionsmätningar måste ta hänsyn till institut, fältperiod, urval, metod och statistisk osäkerhet. SCB:s partisympatiundersökning och privata väljarbarometrar är inte valresultat, och partisympati är inte automatiskt detsamma som önskemål om en viss regering.
Väljarna kan komma att fråga vem som levererar
Vilka sakfrågor som blir avgörande 2026 går ännu inte att slå fast. Kriminalitet, migration, välfärd, energi, klimat, arbetslöshet och hushållsekonomi kan alla påverka valrörelsen, men deras inbördes betydelse kan förändras snabbt.
Den intressanta frågan är därför inte bara vilket parti väljarna förknippar med en viss fråga. Det avgörande kan bli vilken möjlig koalition de tror har förmåga att genomföra sin politik. Vallöften är billiga när partierna står ensamma på en scen. De blir dyrare när flera partier ska enas om finansiering, lagtext och prioriteringar.
Här finns också ett rimligt motargument. Vänster–högerdimensionen är fortfarande en grundläggande struktur i svensk politik, och valet 2022 kan läsas som en jämn men tydlig konflikt mellan två grupper av partier. Om ett regeringsalternativ inför valet samlar en klar mandatmarginal och partierna lämnar trovärdiga samarbetsbesked kan regeringsbildningen dessutom bli förhållandevis förutsägbar.
Negativ parlamentarism kan också underlätta regeringsbildningen, eftersom en statsminister inte behöver samla en absolut majoritet av ja-röster. Det vore därför för tidigt att slå fast att genomförandekraft kommer att väga tyngre än ideologisk identifikation för väljarna 2026.
Men det är just därför partierna bör prövas hårdare. Det räcker inte att lova en riktning. De måste också förklara med vem de ska styra, vilka kompromisser de accepterar och hur deras viktigaste reformer ska kunna få stöd i riksdagen.
Valet 2026 kan fortfarande avgöras av klassiska motsättningar mellan vänster och höger. Men regeringsmakten kommer inte att delas ut till den snyggaste opinionskurvan. Den går till det alternativ som kan bli tolererat av riksdagen och därefter visa att det faktiskt går att regera.



