Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Upprustningens nota måste upp på bordet

Sveriges säkerhetspolitiska omsvängning är nödvändig, men långsiktigt stöd kräver större öppenhet om finansieringen. Regeringen måste tydligare redovisa hur högre försvars- och beredskapsutgifter påverkar andra samhällsmål.

Cirka 4 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Sverige behövde lägga om sin säkerhetspolitik. Men en nödvändig kursändring blir inte ekonomiskt gratis bara för att den gör landet tryggare. När försvar, civil beredskap och robust infrastruktur ska stärkas måste regeringen också tala klarspråk om prioriteringarna.

Sverige blev Natos 32:a medlemsland den 7 mars 2024. Det var kulmen på en historisk omsvängning, men medlemskapet var bara början. Nu ska Sverige bygga den militära och civila förmåga som krävs för att både försvara det egna landet och bidra till alliansens gemensamma säkerhet.

Regeringens proposition om totalförsvaret 2025–2030 anger en inriktning där försvarsutgifterna ska nå 2,6 procent av BNP 2028. Vid Natos toppmöte i Haag i juni 2025 enades medlemsländernas ledare samtidigt om ett mål till 2035: minst 3,5 procent av BNP till kärnförsvar och upp till ytterligare 1,5 procent till bland annat kritisk infrastruktur, resiliens, civil beredskap och försvarsindustri.

Det är viktigt att hålla isär dessa siffror. De svenska 2,6 procenten och Natos femprocentsmål har olika tidshorisonter och delvis olika innehåll. Haagbeslutet är därför inte en redan färdig svensk faktura, och det fastslår inte exakt hur stora Sveriges utgifter blir 2035. Just därför behövs en tydligare svensk plan för vilka åtaganden regeringen räknar med, vad som får räknas in och hur finansieringen ska ordnas.

Medlemsavgiften är inte den stora frågan

Debatten blir lätt missvisande när hela kostnaden beskrivs som en följd av själva Natomedlemskapet. Natos gemensamt finansierade civila, militära och säkerhetsrelaterade budgetar motsvarar enligt alliansen omkring 0,3 procent av medlemsländernas samlade försvarsutgifter. Den stora notan ligger i stället i de nationella besluten om personal, materiel, ammunition, infrastruktur och beredskap.

Det är där målkonflikterna uppstår. Totalförsvaret omfattar enligt MSB inte bara militären utan också myndigheter, kommuner, regioner, företag, organisationer och enskilda. När elnät, transporter, vård, vattenförsörjning, digitala system och livsmedelskedjor ska fungera även under svåra störningar kommer kostnaderna att märkas långt utanför Försvarsmaktens anslag.

Det betyder inte att varje ny försvarskrona automatiskt tas från en vårdcentral eller en skola. Högre utgifter kan finansieras genom omprioriteringar, skatter, lån, effektiviseringar, tillväxt eller olika kombinationer av dessa. Men alla alternativen har konsekvenser. Att inte redovisa dem är också ett politiskt val.

EU-lån är fortfarande lån

EU-samarbetet kan göra upprustningen effektivare. Gemensam upphandling, standardisering och större produktionsserier kan minska fragmenteringen och ge bättre tillgång till materiel. Det är ett tungt motargument mot föreställningen att varje land bör göra allt på egen hand.

Men samarbete trollar inte bort kostnaden. EU:s SAFE-instrument kan ge medlemsländerna lån på sammanlagt upp till 150 miljarder euro för gemensamma försvarsupphandlingar och försvarsindustriella investeringar. Det är lån som ska återbetalas, inte ett generellt bidrag.

På samma sätt måste EU-kommissionens uppgift om upp till 800 miljarder euro inom Readiness 2030 beskrivas korrekt. Det handlar om en möjlig mobilisering av resurser genom flera verktyg, däribland nationellt finanspolitiskt utrymme och SAFE-lån – inte om en enda EU-fond som delar ut 800 miljarder.

Industriframgång är inte samma sak som gratis försvar

Upprustningen innebär samtidigt möjligheter för svenskt näringsliv. Saab redovisade för 2024 orderbokningar på 96,8 miljarder kronor, en orderstock på 187,2 miljarder och en försäljning på 63,8 miljarder. Försvarsindustrin kan skapa arbetstillfällen, exportintäkter, teknikutveckling och starkare leverantörskedjor.

Detta är reella fördelar, men ett enskilt bolags tillväxt visar inte att upprustningen saknar alternativkostnader för staten eller ekonomin i stort. Offentliga beställningar ska fortfarande finansieras, och snabbt växande efterfrågan kan dessutom möta flaskhalsar i form av kompetensbrist, begränsad produktionskapacitet och beroende av internationella leveranskedjor.

Öppenhet utan att röja hemligheter

Regeringen har redan redovisat betydande delar av ambitionsnivån genom propositioner, budgetar och riksdagsbehandling. Det vore därför fel att hävda att hela säkerhetspolitiken bedrivs i ekonomiskt mörker. Det är också självklart att operativa planer, sårbarheter och skyddsvärd infrastruktur ibland måste omfattas av sekretess.

Men sekretess om militära detaljer får inte bli ett svepskäl för otydlighet om strategiska kostnader. Riksdagen och allmänheten bör regelbundet få en samlad redovisning av beslutade och planerade utgifter, vilka poster som räknas som kärnförsvar respektive bredare säkerhetsinvesteringar, hur kommuner och regioner påverkas och vilka finansieringsalternativ regeringen ser framför sig.

Det starkaste argumentet för upprustningen är naturligtvis att kostnaden för krig, sabotage och långvarig instabilitet kan bli ofantligt mycket större. Avskräckning och kollektivt försvar har ett värde även när det inte går att uttrycka exakt i kronor.

Men just eftersom säkerheten är så viktig måste politiken tåla en ärlig diskussion om priset. Sverige behöver ett starkare totalförsvar. Det Sverige inte behöver är föreställningen att tryggheten kan byggas utan prioriteringar, risker eller uppoffringar.

← Tillbaka till nyhetsarkivet