Nyheter
Öppen artikelTre kvinnor, tre livsöden, tre olika vägar
Tre kvinnor med livstidsdomar lever sina straff olika, präglade av individuella val och förutsättningar.
Tre kvinnor, tre morddomar, tre livsöden som utvecklat sig i helt olika riktningar. Nya handlingar från Kriminalvården kastar ljus över tre fall som på ytan liknar varandra, men där vägen genom fängelset och ut i vardagen har präglats av skilda förutsättningar, beslut och konsekvenser.
Lydia Barth dömdes till livstids fängelse efter ett uppmärksammat familjetragedi. I dokumenten framgår att hennes tid bakom murarna präglats av återkommande konflikter med medintagna och personal. Kriminalvården beskriver hur återanpassningsprogram försvårats, och flera permissioner dragits in efter incidenter. För Barth har tillvaron utvecklats till en lång kamp mot isolering, samtidigt som förhoppningarna om tidsbestämt straff blivit alltmer avlägsna.
Johanna Jansson, dömd för ett brutalt relationsdrama, har däremot lyckats bygga en annan väg. Fängelsepersonalen beskriver henne som målmedveten, där studier och terapi har blivit en del av vardagen. Hon har i flera omgångar fått ansvar i olika sysselsättningar inne på anstalten, och de betraktas som viktiga steg i en möjlig framtida frigivning. Dokumenten visar dock också att vägen inte varit spikrak – perioder av depression har gjort att hon tappat fotfästet, men viljan att förändra sitt liv framhålls som tydlig.
Den tredje kvinnan, vars namn inte nämns i handlingarna men som dömts för inblandning i ett rån som slutade med mord, har valt en låg profil. Kriminalvårdens anteckningar återger en intagen som sällan gör väsen av sig, varken positivt eller negativt. Hon har dock konsekvent tackat nej till programverksamhet och olika former av återanpassning, vilket gör att hennes framtid är svårare att bedöma. Personal uttrycker oro för vad som väntar den dag hon ska lämna anstalten, eftersom få steg tagits för att möta ett liv utanför.
Tre kvinnor, samma rubricering på brottet, men där straffet levts på skilda sätt. I Kriminalvårdens rapporter blir skillnaderna tydliga: för en är straffet en ständig upprepning av misstag, för en annan en möjlighet till förändring, och för den tredje ett tyst undandragande från både möjligheter och risker. Det som förenar dem är livstidsdomen, men deras berättelser visar hur straffet får olika ansikten beroende på individ och omständigheter.



