Krönika
Öppen artikelSveriges cybersäkerhet tål inte fler ansvarsglapp
Sverige har redan lagar, myndigheter och samverkansorgan för cybersäkerhet. Men utan tydlig ansvarsfördelning, långsiktig finansiering, fungerande tillsyn och återkommande övningar riskerar skyddet av samhällsviktig verksamhet att förbli ojämnt.

När vård, elförsörjning, transporter eller betalningar slås ut av ett digitalt angrepp är det inte längre ett problem för it-avdelningen. Det är ett problem för hela samhället. Ändå behandlas cybersäkerhet fortfarande alltför ofta som en rad separata teknikfrågor, där varje myndighet, kommun eller företag förväntas skydda sin del av systemet.
Den modellen räcker inte när beroendena löper genom myndigheter, privata leverantörer, molntjänster, teleoperatörer och underleverantörer. En sårbar länk kan påverka många verksamheter samtidigt. Sverige behöver därför behandla cybersäkerhet som en grundläggande samhällsfunktion, med lika tydliga krav på ansvar, finansiering och övning som inom annan krisberedskap.
Strukturerna finns redan
Det vore fel att påstå att Sverige saknar regler eller nationell samordning. Sedan 2018 finns en lag om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. CERT-SE, Sveriges nationella funktion för hantering av it-säkerhetsincidenter, är en del av MSB. Det nationella cybersäkerhetscentret samlar kompetens från bland andra FRA, Försvarsmakten, MSB, Polismyndigheten och Post- och telestyrelsen.
Det civila försvaret är dessutom indelat i tio beredskapssektorer, där sektorsansvariga myndigheter ska samordna beredskapsåtgärder. FRA har i sin tur ett uppdrag inom teknisk informationssäkerhet och stöd till skyddet av samhällsviktiga informationssystem.
Problemet är alltså inte att ingenting har byggts. Problemet är om helheten fungerar tillräckligt väl när en incident korsar organisatoriska och juridiska gränser.
Riksrevisionen bedömde 2023 att regeringens arbete för att stärka samhällets informations- och cybersäkerhet inte hade varit tillräckligt effektivt. Granskningen pekade bland annat på brister i styrning, samordning och uppföljning. Riksrevisionen rekommenderade också ett tydligare ansvar mellan berörda aktörer och en mer systematisk uppföljning.
Det är en betydligt allvarligare kritik än att någon enskild organisation har missat en uppdatering. Den handlar om statens förmåga att få ett komplext system att fungera som ett system.
Nya regler löser inte allt
EU:s NIS2-direktiv är ett viktigt steg. Det omfattar fler sektorer och typer av organisationer än det första NIS-direktivet och ställer krav på bland annat riskhantering, incidentrapportering och ansvar på ledningsnivå. Medlemsstaterna skulle senast den 17 oktober 2024 ha antagit och offentliggjort de regler som behövdes för att följa direktivet.
Men ett slutdatum i ett EU-direktiv bevisar inte i sig att reglerna har införts fullständigt eller fått avsedd effekt i Sverige. Den avgörande frågan är hur den nationella lagstiftningen utformas, vilka verksamheter som omfattas, hur tillsynen bedrivs och om ansvariga aktörer har resurser att uppfylla kraven.
Regler kan skapa en nödvändig lägstanivå, men de kan också reduceras till dokumentation och rapporteringsrutiner. En incidentrapport som skickas in men inte leder till analys, återkoppling och praktiskt stöd stärker knappast motståndskraften. Säkerhet uppstår först när kraven omsätts i kompetens, reservlösningar, robusta leverantörsavtal och en ledning som faktiskt kan fatta beslut under press.
Hotet stannar inte vid organisationsgränsen
Säkerhetspolisen har beskrivit det säkerhetspolitiska läget som allvarligt och framhållit att främmande makt använder cyberangrepp och cyberinhämtning mot svenska intressen. EU:s cybersäkerhetsbyrå ENISA lyfter samtidigt fram bland annat utpressningsprogram, överbelastningsattacker, informationsmanipulation och attacker mot leveranskedjor som centrala hot i Europa.
Det betyder inte att varje driftstörning är ett statsunderstött angrepp. En cyberincident kan vara ett tekniskt fel, ett brott, ett säkerhetsskyddsproblem eller en del av en främmande makts verksamhet. Just därför måste ansvar och rapporteringsvägar vara begripliga innan krisen inträffar.
Begreppen behöver också hållas isär. Samhällsviktig verksamhet är det svenska samlingsbegreppet för verksamheter, tjänster och infrastruktur som upprätthåller nödvändiga samhällsfunktioner. Det sammanfaller inte exakt med EU-reglernas begrepp kritiska entiteter. Alla offentliga och privata verksamheter omfattas inte heller av identiska krav.
Centralisering är inte samma sak som tydlighet
Invändningen mot mer nationell styrning är rimlig: ett enda centralt organ kan inte känna varje sektors teknik, risker och operativa villkor. För detaljerade krav kan dessutom belasta mindre aktörer och tränga undan pengar som hade kunnat användas till faktisk säkerhet.
Lösningen är därför inte att flytta alla beslut till Stockholm eller att föreskriva samma tekniska system överallt. Sverige behöver nationella, riskbaserade miniminivåer och mätbar uppföljning, kombinerat med sektorskunskap och lokalt operativt ansvar. Kraven bör vara proportionerliga, men konsekvenserna av att inte uppfylla dem måste vara tydliga.
Finansieringen måste följa samma princip. Verksamhetsansvariga kan inte befrias från kostnaden för sin egen säkerhet. Samtidigt bör staten medfinansiera gemensamma förmågor där nyttan sträcker sig över kommun-, sektors- och företagsgränser, exempelvis specialiststöd, lägesbild, säkra kommunikationsvägar och samordnade övningar. Annars riskerar ambitionsnivån att bestämmas av varje organisations kortsiktiga budgetutrymme.
Öva på det som händer efter intrånget
Cybersäkerhetsövningar får inte stanna vid tekniska tester. Samhällsviktig verksamhet behöver öva ledning, kommunikation, manuella reservrutiner, prioritering av samhällsfunktioner, samverkan med leverantörer och återstart av system.
Det är först när en organisation försöker bedriva sin verksamhet utan ordinarie system som beroendena blir synliga. Vem får fatta beslut? Vilka tjänster ska prioriteras? Hur kontaktas personal och allmänhet? Vad händer om samma leverantör används av flera drabbade aktörer?
Regeringens proposition om totalförsvaret 2025–2030 betonar behovet av ett stärkt civilt försvar och bättre förmåga att motstå allvarliga störningar och angrepp. Den ambitionen måste också märkas i vardagens budgetar, upphandlingar och övningskalendrar.
Sverige behöver inte börja från noll. Men vi måste sluta förväxla förekomsten av myndigheter, regler och planer med bevis på fungerande motståndskraft. Ett robust cyberförsvar byggs inte genom att reagera på varje incident för sig. Det byggs genom att ansvar är tydligt, krav går att följa upp, kostnader kan bäras och hela kedjan har övat innan systemen slocknar.



