Krönika
Öppen artikelSveriges cyberförsvar byggs inte med kryssrutor
NIS2 kan höja säkerhetsnivån och tvinga upp cyberfrågorna på ledningens bord. Men om Sverige mäter dokumentation i stället för faktisk motståndskraft riskerar regelverket att bli en dyr övning i efterlevnad. Staten måste samtidigt klara samordning, analys och gemensam krishantering.

Det går att vara godkänd i en revision och ändå stå handfallen när systemen slocknar. Sveriges cyberförsvar avgörs därför inte av hur många kontrollpunkter som kan bockas av, utan av om samhällsviktiga funktioner faktiskt kan stå emot, hantera och återhämta sig från ett angrepp.
Det är den måttstocken som måste användas när Sverige genomför EU:s cybersäkerhetsdirektiv NIS2. Direktivet omfattar 18 sektorer och ställer krav på bland annat incidenthantering, kontinuitetsplanering, säkerhet i leveranskedjor, åtkomstkontroll, autentisering och utbildning. Ledningen ska godkänna och övervaka säkerhetsarbetet. Betydande incidenter ska normalt mötas av en tidig varning inom 24 timmar, en incidentanmälan inom 72 timmar och en slutrapport senast en månad därefter.
Det är i grunden rimliga krav. Problemet uppstår om de i svensk tillämpning förvandlas till en jakt på policydokument, mallar och certifikat medan den operativa förmågan hamnar i bakgrunden.
Nödvändiga krav – men ingen komplett lösning
Det finns ett starkt motargument mot kritiken av regelstyrning: frivillighet har inte alltid räckt. Bindande krav kan tvinga upp cybersäkerheten på ledningsnivå, frigöra resurser och göra det möjligt att utkräva ansvar. Krav på säkerhetskopiering, leverantörskontroll, kontinuitetsplanering och multifaktorautentisering är dessutom inte tom administration. Rätt genomförda kan de ge konkret skydd.
Incidentrapportering kan också göra angreppskampanjer och sårbarheter synliga innan problemen sprider sig. Utan rapporteringsplikt riskerar varje organisation att bara se sin egen lilla del av hotbilden.
Men fler rapporter ger inte automatiskt en bättre nationell lägesbild. Någon måste kunna ta emot informationen, analysera den, koppla samman händelser mellan sektorer och snabbt återföra användbara varningar. Annars får företagen ännu en administrativ uppgift samtidigt som staten samlar information som inte omsätts i handling.
Direktivet ställer också krav på staten
NIS2 är inte bara ett regelverk för företag och myndigheter som driver verksamhet. Direktivet förutsätter också att medlemsstaterna har en nationell cybersäkerhetsstrategi, behöriga myndigheter, en gemensam kontaktpunkt, CSIRT-funktioner och strukturer för hantering av storskaliga cyberincidenter.
Det är en central del av regelverket som lätt försvinner när debatten handlar om företagens skyldigheter. Om elförsörjning, elektroniska kommunikationer, transporter, vatten, vård och digitala tjänster är beroende av varandra räcker det inte att varje aktör sköter sin egen dokumentation. En organisation kan ha ordning på sina interna processer och ändå slås ut av en störning hos en leverantör eller i en annan sektor.
Riksrevisionen bedömde 2023 att statens arbete med informations- och cybersäkerhet hade betydande brister. Kritiken gällde bland annat styrning, ansvarsfördelning, uppföljning och samordning. Sverige har samtidigt flera befintliga strukturer, däribland Nationellt cybersäkerhetscenter och funktioner inom MSB. Frågan är alltså inte om samverkan alls existerar, utan om mandat, kapacitet och övningsnivå räcker när flera samhällssektorer drabbas samtidigt.
Motståndskraft är större än it-säkerhet
Cyberresiliens handlar inte bara om att hindra intrång. För samhällsviktiga funktioner handlar den också om reservrutiner, återställning, reservkraft, krisledning, säkra kommunikationsvägar och möjligheten att fortsätta arbeta manuellt när digitala system ligger nere.
Det är också därför NIS2 bör ses tillsammans med EU:s CER-direktiv om kritiska entiteters motståndskraft. Ett sjukhus, ett elnät eller en vattenanläggning kan drabbas av cyberangrepp, men också av sabotage, elavbrott, leveransproblem eller personalbrist. Ett alltför snävt digitalt efterlevnadsperspektiv riskerar att missa hur verkliga samhällsstörningar ser ut.
Små företag ska inte användas som svepskäl
Kostnaderna för anpassningen är reella, men diskussionen måste vara precis. NIS2 omfattar som huvudregel medelstora och stora organisationer i de utpekade sektorerna, även om vissa verksamheter kan omfattas oavsett storlek. Mikro- och småföretag träffas alltså normalt inte direkt.
Mindre leverantörer kan däremot påverkas indirekt när större kunder för vidare säkerhetskrav genom avtal och upphandlingar. Det behöver inte vara fel: svaga länkar i leveranskedjan kan få stora konsekvenser. Men kraven måste vara riskbaserade och proportionella, precis som direktivet anger. En standardiserad kravlista som är rimlig för en stor koncern kan vara både dyr och missriktad för en liten underleverantör.
Mät förmågan, inte pärmarnas tjocklek
Sverige behöver tillsyn, sanktioner och tydliga minimikrav. Men framgång bör inte främst mätas i antalet inlämnade rapporter eller antalet godkända dokument. Den bör mätas i kortare upptäcktstid, snabbare återställning, fungerande reservrutiner, bättre informationsdelning och förmågan att gemensamt hantera en sektorsöverskridande kris.
NIS2 kan bli en hävstång för verklig säkerhet. Men då måste staten göra sin del: tydliggöra ansvar, ge användbart kunskapsstöd, bygga analyskapacitet och öva gemensam krishantering med myndigheter och näringsliv.
Annars riskerar Sverige att få fler kryss i rätt rutor utan att bli särskilt mycket svårare att slå ut.



