Nyheter
Öppen artikelSveriges äldre utsatta i krisberedskapens brister
Sveriges krisberedskap brister för äldre, med otillräckliga resurser och planer, vilket ökar sårbarheten vid kriser.
Sveriges krisberedskap står inför betydande utmaningar när det gäller skydd och omsorg för landets 2,3 miljoner äldre invånare. En granskning av flera kommuners beredskapsplaner visar på stora brister i både materiella resurser och organisatorisk planering. Många äldrebor saknar tillgång till skyddsrum i närheten, och i flera kommuner finns det ingen tydlig plan för hur hemtjänstpersonal ska agera vid ett skärpt säkerhetsläge eller vid avbrott i el- och vattenförsörjningen.
Samtidigt som myndigheterna uppmanar befolkningen att förbereda sig för kriser, saknar äldre personer ofta de fysiska och ekonomiska möjligheter som krävs för att göra det. Många är beroende av hjälp med läkemedel, mat och hygien varje dag, och flera hemtjänstanställda vittnar om en växande oro för hur omsorgen ska kunna upprätthållas om exempelvis kommunikationer bryts eller bränslebrist uppstår.
Flera fackliga representanter varnar för att personalen redan idag arbetar på gränsen av sina resurser. Om en krissituation skulle uppstå, riskerar både brukare och vårdgivare att bli utan det stöd som krävs för att vardagen ska fungera. Enligt Socialstyrelsen pågår ett arbete för att stärka kommunernas ansvar och samordning, men mycket pekar på att insatserna inte håller jämna steg med de nya säkerhetskraven.
Kritiker menar att Sverige under flera decennier har nedprioriterat civilförsvaret och att effekterna nu blir tydliga. De efterlyser ett nationellt ansvar för att säkra skyddsrumsplatser även för dem som bor i äldreboenden och behov av ett nytt system där hemtjänsten får särskilda resurser vid höjd beredskap. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap framhåller att arbetet med att uppdatera skyddsrum och utbilda personal intensifieras, men erkänner att det tar tid att återuppbygga en beredskap som till stora delar monterades ned efter kalla kriget.
De äldre, många med omfattande vårdbehov, hamnar därmed mitt i ett system som ännu inte är redo för ett långvarigt krisläge. Diskussionen om hur Sverige ska kunna skydda och ta hand om sin mest sårbara befolkning fortsätter att växa – och frågan om ansvar är långt ifrån löst.



