Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Rättsstaten får inte bli gängens nästa offer

Sverige behöver kraftfulla verktyg mot gängvåldet. Men skärpta befogenheter måste följas av domstolskontroll, oberoende tillsyn och tillräcklig kapacitet i hela rättskedjan.

Cirka 5 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Gängvåldet kräver en stat som kan ingripa snabbt och kraftfullt. Men om kampen förs på ett sätt som försvagar rättssäkerheten riskerar rättsstaten själv att bli nästa offer.

Det är ingen abstrakt konflikt. Bakom diskussionen finns människor som har dödats, skadats, hotats och tvingats anpassa sina liv efter kriminella nätverk. Polisen registrerade 363 bekräftade skjutningar under 2023 och 296 under 2024. Under 2024 dödades 44 personer och 91 skadades i dessa skjutningar.

Nedgången är välkommen. Den är också förenlig med att samhällets samlade insatser har haft effekt. Men siffrorna bevisar inte att en viss lagändring orsakade minskningen. Polisarbete, frihetsberövanden, förändrade konflikter, internationellt samarbete och slumpvariation kan alla ha påverkat utvecklingen.

En verklig och allvarlig hotbild

Det går inte att avfärda kraven på skarpare verktyg som politisk teater. Brå har visat att Sverige 2018 hade den högsta nivån av dödligt skjutvapenvåld bland de 22 europeiska länder som ingick i myndighetens jämförelse. Polisen bedömde 2023 att omkring 14 000 personer var aktiva i kriminella nätverk och att ytterligare omkring 48 000 hade någon form av koppling till dem.

Men de senare siffrorna är en operativ polisiär bedömning, inte en domstolsprövad medlemsförteckning. Kategorien personer med koppling till nätverk rymmer olika grader och typer av anknytning. Den får därför inte förvandlas till en politisk etikett som gör tiotusentals människor likvärdigt misstänkta.

Rättssäkerhet betyder inte passivitet inför beväpnade nätverk. En stat som inte kan skydda boende, vittnen, företagare och brottsoffer förlorar också legitimitet. Frågan är alltså inte om staten ska vara stark, utan hur dess styrka ska kontrolleras.

När staten ingriper före brottet

Sedan den 1 oktober 2023 har möjligheten att använda preventiva hemliga tvångsmedel utvidgats. Bland verktygen finns hemlig avlyssning och hemlig dataavläsning för att förebygga vissa allvarliga brott, utan att en konkret brottsutredning behöver ha inletts.

Sådana befogenheter kan ge polisen möjligheter att stoppa ett planerat våldsdåd. De är inte heller obegränsade: användningen är i huvudsak tidsbegränsad, kräver rättslig prövning och omfattas av tillsyn från Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Det är viktiga skyddsräcken. Samtidigt blir kraven på tydliga rekvisit, proportionalitet och effektiv efterhandskontroll större när staten får ingripa längre från ett redan konstaterat brott. Europadomstolens praxis kräver att hemlig övervakning har stöd i lag, är nödvändig och proportionerlig samt omges av fungerande rättssäkerhetsgarantier.

Olika rättigheter står mot varandra

Lagen om säkerhetszoner, som trädde i kraft den 25 april 2024, gör det möjligt för polisen att kroppsvisitera personer och genomsöka fordon utan individuell brottsmisstanke. Det får ske inom ett avgränsat område och under begränsad tid när det finns risk för skjutningar eller sprängningar med koppling till kriminella nätverk. En zon får normalt beslutas för högst två veckor åt gången, och beslutet ska vara skriftligt och motiverat.

Vid en akut risk för ett våldsdåd kan möjligheten att söka efter vapen vara både rimlig och nödvändig. Men verktyget innebär också att invånare i vissa områden kan möta en mer ingripande stat än andra. Om visitationer uppfattas som godtyckliga eller bygger på stereotypa urval kan förtroendet minska just där polisen behöver det som mest.

Samma avvägning syns i reglerna om anonyma vittnen, som började gälla den 1 januari 2025. De är avsedda för undantagssituationer där det finns en påtaglig risk för allvarlig brottslighet mot vittnet eller en närstående. Domstolen ska pröva behovet, och den tilltalade ska ha en offentlig försvarare.

Den som fruktar repressalier kan annars helt avstå från att vittna, vilket kan göra det omöjligt att pröva grova brott. Samtidigt begränsas försvarets möjlighet att granska vittnets trovärdighet när identiteten hålls hemlig. Reglernas legitimitet kommer därför att bero på hur restriktivt de används och hur domstolarna värderar anonyma utsagor. Det är ännu för tidigt att slå fast att reformen kommer att bryta tystnadskulturen.

Lagstiftning utan kapacitet är bara ett löfte

Debatten fastnar ofta vid vilka nya befogenheter som ska införas. Men rättsstatens styrka avgörs också av om institutionerna kan bära följderna.

Kriminalvården har beskrivit ett behov av kraftig utbyggnad när längre straff, fler häktade och ett större inflöde ökar beläggningen. Nya platser räcker inte i sig. Det behövs utbildad personal, fungerande säkerhet, rimlig arbetsmiljö och återfallsförebyggande verksamhet. Annars riskerar trängseln att växa samtidigt som rehabiliteringen försämras.

Samma logik gäller resten av rättskedjan. Polis, åklagare, domstolar, försvarare, socialtjänst och frivård måste ha kapacitet att utföra sina uppdrag med kvalitet. Ett system som skapar fler ärenden och längre frihetsberövanden utan att finansiera konsekvenserna är inte handlingskraftigt. Det är institutionell kortsiktighet.

Skyddsräcken är inte hinder

Sverige befinner sig inte i någon fastslagen, fullständig rättsstatlig kris. EU-kommissionen beskriver överlag den svenska rättsstatsnivån som hög, och Sverige placerades högt i World Justice Projects internationella index för 2024. Sådana index är jämförelseverktyg, inte juridiska frikännanden, men de ger skäl att undvika överdrifter.

Samtidigt har EU-kommissionens rättsstatsrapport uppmärksammat synpunkter om korta tidsramar i vissa svenska remiss- och lagstiftningsprocesser. Det är en varningssignal värd att ta på allvar. När lagar gäller övervakning, visitationer och rätten till försvar är remissinstanser, domstolar, Lagrådet, akademin och civilsamhället inte bromsklossar. De är en del av maskineriet som hindrar staten från att köra av vägen.

Det finns ingen heder i att låta gängens våld fortsätta av rädsla för svåra beslut. Men det finns heller ingen seger i att införa ingripande åtgärder utan ordentlig utvärdering, tillsyn och institutionell kapacitet.

Framgång kan därför inte mätas enbart i hårdare straff, fler visitationer eller utökad övervakning. Den måste också mätas i färre brottsoffer, hållbara domar, minskad rekrytering, lägre återfall och ett bevarat förtroende för att staten använder sin makt lagligt och proportionerligt.

En stark rättsstat ska kunna stoppa den som bär ett vapen. Den ska samtidigt veta varför den ingriper, kunna redovisa vad ingripandet leder till och tåla att dess beslut granskas. Det är inte svaghet. Det är skillnaden mellan rättsstat och rå makt.

← Tillbaka till nyhetsarkivet