Hoppa till innehållet
← Sejfer Nyheter

Krönika

Öppen artikel

Den organiserade brottslighetens farligaste verktyg kan vara ett organisationsnummer

Skjutningarna är den organiserade brottslighetens mest synliga uttryck. Men den långsiktiga makten byggs också genom företag, offentliga kontrakt, informationsläckor och påverkan på tjänstepersoner. Sveriges kontrollsystem måste skydda institutionerna utan att ge avkall på rättssäkerheten.

Cirka 4 min läsningFler öppna artiklar
Bilden är AI-genererad och inspirerad av artikeltexten.

Den organiserade brottslighetens mest skrämmande verktyg behöver inte vara ett vapen. Det kan vara ett organisationsnummer, en faktura eller en kontakt på insidan. Våldet kräver självklart polisens och politikens fulla uppmärksamhet. Men om vi bara ser skjutningarna riskerar vi att missa den makt som byggs tystare – genom företag, pengar, information och tillgång till samhällets egna system.

Polismyndigheten bedömde i september 2024 att omkring 14 000 personer var aktiva i kriminella nätverk och att ytterligare cirka 48 000 hade koppling till dem. Det är en underrättelsebedömning, inte en lista över dömda personer, och den säger inte att alla 62 000 är aktiva brottsutövare. Ändå visar omfattningen varför frågan inte kan reduceras till de individer som syns på en brottsplats.

Pengarna bygger makten

Polisen uppskattar att den kriminella ekonomin i Sverige omsätter omkring 100–150 miljarder kronor om året. Det är en osäker, underrättelsebaserad uppskattning av en bred kriminell ekonomi – inte ett exakt bokslut och inte ett mått enbart på gängens inkomster. Men även med den reservationen är slutsatsen svår att undvika: brottsvinster i den storleksordningen måste omsättas, döljas och investeras.

Där kommer företag, falska fakturor, bidragsbrott, penningtvätt och arbetslivskriminalitet in. Organiserad brottslighet, ekonomisk brottslighet, välfärdsbrott och arbetslivskriminalitet är inte synonymer. De kan däremot överlappa, och legal företagsform kan användas som brottsverktyg. Ett bolag kan ge tillgång till fakturaflöden, arbetskraft, lokaler och kontrakt – och samtidigt skapa ett sken av normalitet.

Det betyder inte att näringslivet som helhet är en del av problemet. Seriösa företag är också offer för utpressning, identitetsmissbruk, bedrägerier och konkurrens från aktörer som fuskar med skatter och arbetsvillkor. Just därför borde skyddet mot den kriminella ekonomin vara en kärnfråga även för näringspolitiken.

Upphandlingen är en strategisk riskyta

Offentliga inköp i Sverige uppgår till ungefär 900 miljarder kronor per år, beroende på statistikår och avgränsning. Det finns inget stöd för att påstå att stora delar av dessa pengar kontrolleras av kriminella nätverk. Men kombinationen av enorma belopp, många beställare, komplicerade leverantörskedjor och varierande kontrollkapacitet gör upphandlingen till en uppenbar riskyta.

Lagen om offentlig upphandling ger redan möjligheter, och ibland skyldigheter, att utesluta leverantörer vid exempelvis vissa mutbrott, penningtvätt eller andra allvarliga missförhållanden. Problemet är alltså inte att varje regel saknas. Det handlar också om tillämpning, resurser, avtalsuppföljning och tillgång till relevant information om faktiska företrädare och underleverantörer.

Här krävs samtidigt rättssäkerhet. Komplicerade bolagsstrukturer, låg prissättning eller bristfällig administration kan vara varningssignaler, men är inte i sig bevis för organiserad brottslighet. Företag får inte stängas ute från offentliga kontrakt på grund av lösa rykten eller obestyrkta underrättelseuppgifter. Proportionalitet, likabehandling och möjligheten att bemöta uppgifter måste bestå.

Infiltration är mer än mutor

När ordet korruption används tänker många på ett kuvert med pengar. Brås forskning visar en bredare riskbild. Otillåten påverkan kan bestå av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller korruption, men också syfta till att få en tjänsteperson att avstå från en kontroll eller ett beslut. Informationsläckor, jäv, vänskapsrelationer och otillbörliga kontakter kan vara minst lika värdefulla för en kriminell aktör som en direkt muta.

Infiltration kan också betyda olika saker. En person med kriminella kopplingar kan söka en anställning. En redan anställd kan rekryteras, pressas eller hotas. Ett bolag kan ta sig in som leverantör. En extern aktör kan utnyttja svaga rutiner utan att ha någon medhjälpare på insidan. Att klumpa ihop allt detta gör debatten mer dramatisk men kontrollarbetet sämre.

Sverige är inte ett genomkorrupt land. I Transparency Internationals index för 2024 fick Sverige 80 av 100 poäng och hörde till länderna med lägst upplevd korruption i offentlig sektor. Indexet är en viktig motvikt mot svepande påståenden om ett system i fritt fall. Samtidigt mäter det uppfattningar bland experter och företag, inte den faktiska omfattningen av dold eller lokal infiltration. Ett gott internationellt resultat är därför ett styrkebesked, inte ett frikort.

Kontroll utan rättsstatlig panik

Sverige har redan upphandlingsregler, penningtvättsregler, tillsyn och myndighetssamverkan. FATF bedömde 2023 att den svenska rättsliga ramen mot penningtvätt och finansiering av terrorism i huvudsak är stark, men pekade samtidigt på behov av bättre tillsyn, riskförståelse och effektivitet i delar av systemet. Även statliga utredningar har konstaterat att sekretessregler och begränsad informationsdelning kan försvåra arbetet mot felaktiga utbetalningar, arbetslivskriminalitet och organiserad brottslighet.

Mer informationsutbyte är dock inte en trollformel. Felaktiga uppgifter kan spridas, integriteten kan skadas och misstankar kan förvandlas till administrativa domar utan rättslig prövning. Därför måste informationsdelning vara laglig, relevant, spårbar och möjlig att kontrollera. Kampen mot kriminell makt får inte bygga ett godtyckligt system som själv undergräver förtroendet för staten.

Sedan den 1 juli 2023 har kommunerna ett lagstadgat ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Det är viktigt, men lägesbilder och åtgärdsplaner räcker inte om organisationerna saknar förmåga att granska leverantörer, följa upp avtal, hantera jäv och bisysslor, skydda utsatta tjänstepersoner och erbjuda fungerande visselblåsarkanaler.

För mig är slutsatsen tydlig: samhället måste fortsätta bekämpa våldet, men samtidigt skydda de institutioner som kriminella aktörer kan försöka använda. Polisen kan gripa individer. Den långsiktiga uppgiften är större – att göra myndigheter, kommuner, upphandlingar och företag svårare att utnyttja.

Den organiserade brottsligheten vinner inte bara när någon tystas med ett vapen. Den kan också vinna när en kontroll uteblir, ett avtal inte följs upp eller sekretesskyddad information hamnar i fel händer. Därför måste kampen föras både på gatan och i systemen – uthålligt, precist och med rättsstaten intakt.

← Tillbaka till nyhetsarkivet