Våldsbejakande material och annat olämpligt innehåll är tillgängligt för barn och unga på internet. Men åldersgränser för sociala medier är enligt IT- och säkerhetsexperten Leif Nixon både komplicerade att genomföra och tveksamma som lösning.
Frågan om hur unga ska skyddas på nätet har aktualiserats samtidigt som länder inför åldersgränser och förbjuder vissa appar. Leif Nixon anser att reglering är möjlig, men framhåller att den kräver både tekniska resurser och stora kostnader.
Enligt honom har de största plattformarna i stor utsträckning slutat försöka kontrollera allt innehåll som publiceras. Arbetet är tekniskt krävande, samtidigt som moderering har blivit en politiskt laddad fråga i USA. Försök att styra samtalet på internet kan där beskrivas som censur.
Innehåll kan upptäckas och tas bort
Trots svårigheterna finns det metoder för att påverka vad som sprids. Nixon pekar på att plattformar kan använda automatisk teknik för att identifiera material som inte är tillåtet. Innehåll som anmäls av användare kan dessutom granskas av människor.
Sådana insatser innebär dock inte att barn och unga helt kan hindras från att möta skadligt material. Internet består av många plattformar, tjänster och kanaler, vilket gör frågan mer komplicerad än att enbart införa en viss åldersgräns.
I utredningar efter flera våldsdåd har det framkommit att gärningspersoner haft kontakt med våldsbejakande grupper på nätet. Mord har också filmats med mobiltelefoner och materialet har därefter spridits i kanaler som unga kan komma åt.
Ser ett socialt problem
Leif Nixon menar att rekrytering till våldsbejakande nätmiljöer i första hand måste förstås som ett socialt problem, inte som ett tekniskt. Enligt honom handlar det ofta om unga från svåra förhållanden som hittar ett sammanhang där de blir välkomnade och kan stärka sin självkänsla.
Det gör också ansvarsfrågan svår. Nixon anser inte att en enda aktör kan pekas ut. Han lyfter både föräldrarnas ansvar att engagera sig i sina barn och samhällets uppgift att tidigare hitta och hjälpa barn och ungdomar som befinner sig i riskzonen.
Tekniska begränsningar kan alltså vara en del av arbetet, men de hanterar enligt hans resonemang inte orsakerna till att en ung person söker sig till en destruktiv gemenskap. Därför är Nixon skeptisk till att förbud eller åldersgränser på egen hand skulle ge önskad effekt.
Råder föräldrar att vara närvarande
För föräldrar kan det vara svårt att kontrollera allt som barn ser och gör på internet. Nixons råd är att försöka ha insyn och att regelbundet prata med barnen, snarare än att i första hand förlita sig på förbud.
Han uppmanar föräldrar att vara närvarande och uppmärksamma på vad som händer. Barn bör enligt honom inte lämnas isolerade på sina rum med internet, utan vuxna behöver försöka behålla kontakten och ha viss uppsikt över deras nätanvändning.
Samtidigt betonar Nixon att nätgemenskaper inte enbart ska förknippas med risker. Internet kan också ge unga tillgång till vänskap och sammanhang som de saknar där de bor.
Nätet kan bryta isolering
För den som bor på en liten ort eller känner sig annorlunda kan nätet göra det möjligt att hitta andra med liknande erfarenheter och intressen. Den sortens kontakter kan enligt Nixon vara mycket betydelsefulla och fungera som en räddning för unga som annars känner sig ensamma.
Han är övertygad om att möjligheten att hitta vänner på internet också kan förhindra självmord. Därför anser han att nätets positiva betydelse måste vägas in när samhället diskuterar begränsningar, åldersgränser och skydd mot skadligt innehåll.
Utmaningen blir därmed att minska tillgången till våldsbejakande och olämpligt material utan att stänga ute unga från de gemenskaper som kan ge stöd. I Nixons beskrivning kräver det både fungerande moderering och vuxna samt samhällsaktörer som fångar upp barn i utsatta situationer.
