Antalet bekräftade fall av harpest i Västerbotten har stigit till 69 under året, och mycket pekar mot att 2026 kan bli ett rekordår. Forskare försöker samtidigt reda ut hur bakterien sprids i naturen och varför vissa år får betydligt fler sjukdomsfall än andra.
Kunskapen om harpestens smittvägar är fortfarande ofullständig. Lovisa Hökby, doktorand vid institutionen för vilt, fisk och miljö på Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå, säger att det återstår flera frågor om var, när och på vilket sätt människor smittas. Forskarna vill också förstå orsakerna bakom de återkommande topparna i statistiken.
Harpest är en infektionssjukdom som orsakas av en bakterie. Smågnagare kan bära på bakterien, medan myggor kan föra smittan vidare till människor. I Sverige är de flesta fallen förknippade med myggor.
Sambandet med gnagare är inte entydigt
Tidigare observationer har visat att fler människor brukar insjukna när det finns gott om harar och gnagare. I Norrland har antalet fall också kunnat kopplas till år med stora sorkbestånd.
Utvecklingen under 2023 passade dock inte in i det mönstret. Det året var ett bottenår för gnagare, samtidigt som ovanligt många människor drabbades av harpest. Det visar att mängden gnagare inte ensam ger svar på varför sjukdomen blir vanligare under vissa perioder.
Forskarna undersöker därför flera möjliga delar av smittkedjan. Målet är att få en tydligare bild av var bakterien förekommer i naturen och hur den samverkar med de organismer som kan föra den vidare.
Vatten från bävermiljöer har undersökts
En fråga har varit om bävrar kan påverka spridningen. Bävrarnas dammar skapar vattenmiljöer där myggor trivs, vilket gjorde det relevant att undersöka om sådana platser oftare innehåller bakterien som orsakar harpest.
Forskargruppen i Umeå har därför tagit ett stort antal vattenprover på olika håll i Sverige. Prover har samlats in både från våtmarker som skapats av bävrar och från andra typer av vatten. Därefter har förekomsten av harpestbakterier i de olika miljöerna jämförts.
Resultaten har inte visat att bäverdammar leder till någon ökad spridning av harpest. Undersökningen ger därmed inget stöd för att just dessa vattenmiljöer skulle innebära en större smittrisk än andra undersökta vatten.
Arbetet ingår i ett större europeiskt forskningsprojekt. Där studeras även myggor och smågnagare för att forskarna ska kunna se hur olika möjliga smittkällor hänger samman.
Flera vägar för smitta
Enligt Folkhälsomyndigheten kan människor få harpest på flera sätt. Smittan kan överföras genom myggbett eller genom kontakt med ett infekterat djur. Den kan också spridas om en person andas in damm som förorenats av urin eller avföring från sjuka djur.
Ytterligare en möjlig smittväg är att dricka vatten som innehåller bakterien. Däremot förs sjukdomen inte vidare mellan människor.
Tiden från smittotillfälle till sjukdom är vanligen kort. Inkubationstiden varierar mellan två och tio dygn och är i genomsnitt tre dygn.
Den som insjuknar kan få hög feber, huvudvärk och illamående. Symtomen kan också skilja sig beroende på hur bakterien har kommit in i kroppen. Efter direktkontakt med ett smittat djur uppstår ofta ett sår.
Om smittan har kommit in genom luftvägarna är lunginflammation ett vanligt symtom. Den som fått i sig förorenat vatten kan även utveckla sår i munnen och svalget.
Fortsatt jakt på förklaringar
De 69 bekräftade fallen i Västerbotten visar att harpesten har fått stor spridning under året. Samtidigt går det ännu inte att ge en fullständig förklaring till varför vissa år får tydliga toppar, medan andra har betydligt färre fall.
Forskningen fortsätter därför med fokus på samspelet mellan bakterien, naturmiljöerna och de djur som kan bära eller sprida smittan. Förhoppningen är att studier av vatten, myggor och smågnagare ska ge bättre kunskap om hur smittkedjorna ser ut och varför antalet fall varierar så kraftigt mellan olika år.
