**När beslutet väl skulle fattas kom osäkerheten smygande. Efter veckor av förberedelser, möten och tydliga besked berättar flera personer med insyn att stämningen förändrades i sista stund.**
– Jag började tveka när jag insåg vilka konsekvenser det faktiskt kunde få, säger en av de inblandade.
Enligt uppgifter till tidningen hade planerna länge varit förankrade. Diskussionerna hade pågått under hösten och flera alternativ hade vägts mot varandra. Men när det slutliga beskedet närmade sig växte oron för hur beslutet skulle tas emot.
– Det lät enkelt på papperet, men verkligheten var mer komplicerad. Ju närmare vi kom, desto fler frågor dök upp, säger personen.
Flera källor beskriver en process där osäkerheten ökade i takt med att nya uppgifter lades fram. Det som först framstod som ett självklart steg började ifrågasättas internt. Framför allt handlade tvekan om tajmingen och om tillräcklig hänsyn hade tagits till dem som skulle påverkas mest.
– Det var inte så att någon plötsligt ändrade allt. Men det fanns en känsla av att vi behövde tänka ett varv till, säger en annan person med insyn.
Beslutet sköts därför upp. Officiellt förklaras fördröjningen med att mer underlag behövs, men enligt uppgifter var det den växande tvekan inom gruppen som blev avgörande.
Under måndagen hölls nya samtal bakom stängda dörrar. Där diskuterades både riskerna med att gå vidare och följderna av att avvakta. Något definitivt besked väntas inte förrän senare i veckan.
– Det är bättre att tveka nu än att ångra sig efteråt, säger en person nära processen.
Samtidigt finns det kritik mot att frågan dragit ut på tiden. Flera berörda uppges ha efterfrågat tydligare besked och menar att osäkerheten skapat onödig oro.
– Man vill veta vad som gäller. Att vänta utan svar gör situationen svårare, säger en av dem.
Trots detta försäkrar ansvariga att arbetet fortsätter och att ett beslut ska fattas så snart det är möjligt.
– Det handlar inte om att backa från frågan, utan om att säkerställa att beslutet blir rätt, säger en företrädare.
För den person som först uttryckte tvekan var det framför allt en fråga om ansvar.
– Jag kände att vi stod inför något som inte gick att ta lätt på. Då måste man våga säga att man är osäker. Det var där det började.
