Bakom de tunga rullgardinerna i den lilla lägenheten vid Västgötagatan sitter Inga-Lill och ser ut över innergården där barnens röster länge har tystnat. Det har gått snart tio år sedan hon flyttade från huset i utkanten av stan, det där huset med äppelträdet som alltid bar frukt först veckan innan skolstarten. Flytten var tänkt som tillfällig. En paus. ”Kanske kan jag flytta tillbaka när jag är… 65”, sade hon då med ett skratt som dolde tvekan. Nu är siffran nära. Och frågan smyger sig på: vill hon tillbaka, och går det ens?
Huset står kvar, men grannarna har bytts ut, och priserna har skenat. De nya bostäderna som byggts på fälten intill har förändrat hela området. Den gamla busshållplatsen finns inte längre, caféet på hörnet är borta. Ändå hittar hon ibland annonser där gatan nämns och låter fingret vila över skärmen lite längre än hon borde. ”Det där var ju vår gata”, tänker hon, men trycker aldrig vidare till kontaktformuläret.
Det handlar förstås inte bara om ett hus. Det handlar om ett liv som gick vidare, om barnen som flyttade hemifrån och om en stad som växte bortom igenkänning. Ibland pratar hon med vännerna om hur det var förr. Någon säger att hon borde åka och titta, bara för att se. Men hon tvekar. Kanske är minnena bäst bevarade på avstånd – där äppelträdet alltid blommar vid rätt tid, där köket fortfarande luktar nybakat bröd, och där tröskeln varje dag korsas av människor som ännu inte vet vad de ska sakna.
Kanske blir det aldrig en flytt tillbaka. Kanske ligger tryggheten inte i platsen utan i tanken om att den finns kvar, som en möjlighet, om allt annat förändras. Och kanske, när hon en morgon fyller 65 och ser solen strila in genom gardinen, kommer hon att säga samma ord igen – men med en annan ton: ”Kanske kan jag flytta tillbaka… en dag.”
