I ett stilla villaområde utanför staden, där syrenerna blommar och barnen cyklar mellan husen, har något börjat skava under ytan. Urban, 62 år, sitter varje kväll vid köksbordet med ett block och en penna. Han antecknar namn, adresser och datum. Han kallar det inte en lista, snarare ett försök att förstå.
Det började för några år sedan när hans granne drabbades av cancer. Sedan en till. Urban började lägga märke till mönstret, eller åtminstone något som liknade ett mönster. På den lilla gatan där han bott i trettio år har fler och fler fått liknande diagnoser. Han själv är frisk, men oron har tagit plats mellan kaffekopparna och kvällspromenaderna.
Han beskriver sig inte som någon detektiv eller aktivist. Bara som en granne som inte längre kan låta bli att se sambanden. “Det är för många på för kort tid,” säger han när han bläddrar i sitt block. Han har kontaktat kommunen, frågat om eventuella miljömätningar, om gammalt byggmaterial, om luft, vatten, ledningar. Svaren har hittills varit vaga.
Bland grannarna väcker Urbans arbete delade känslor. Några tycker att han oroar sig i onödan, andra känner tacksamhet över att någon bryr sig. På fikabordet hos pensionärsföreningen går samtalet ofta tillbaka till listan. Varje nytt sjukdomsbesked sätter spår, både i hans anteckningar och i gemenskapen.
Utanför fönstret ligger villorna välordnade, trädgårdarna grönskar som vanligt. Men för Urban har gatan förändrats. Där andra ser trygga fasader och nyklippta häckar ser han siffror, datum, en växande statistik. Han vet inte vad han hoppas hitta, bara att han måste fortsätta räkna – tills någon annan börjar lyssna.
