Det doftar bränt gräs där vetefälten brukade sträcka sig ända till horisonten. Marken, en gång så bördig, ligger nu sargad efter månader av torka och upprepade översvämningar som spolat bort det översta jordlagret. Lantbrukarna i området beskriver situationen som en mardröm: grödor som inte gror, jorden som spricker av salt och kemikalier som trängt djupt ner i marken. Grundvattnet, tidigare rent och porlande under byns brunnar, har visat spår av tungmetaller och bekämpningsmedel. Det är inte längre självklart att kunna dricka vatten från egen källa.
Biologer som undersökt områdets dammar rapporterar om en kraftig minskning av insekter och groddjur. Några av de mest känsliga arterna kan redan vara förlorade, andra kämpar för att överleva i ett landskap som snabbt förändras. Fåglarna som brukade fylla morgnarna med sång har tystnat, och de skogsbryn där de häckade är nu nedhuggna för att stoppa spridningen av smitta.
Befolkningen försöker anpassa sig, men oron växer. Många frågar sig hur lång tid det tar innan jorden återhämtar sig – eller om den alls kan det. De äldre berättar om en tid då marken nästan kunde sköta sig själv och skördarna räckte till både familjer och djur. Nu handlar allt om att rädda det som går att rädda.
De lokala myndigheterna planerar sanering, men kostnaderna är höga och arbetet komplicerat. Varje dag som går sipprar nya ämnen ner genom jordlagren. Forskare menar att det kan ta generationer innan marken återfår sin vitalitet, om den någonsin gör det. Kvar står frågan: hur mycket mer kan naturen uthärda innan den säger ifrån för gott?
