Colombias kokainproduktion har under det senaste decenniet ökat i en takt som förvånar även erfarna analytiker. Enligt färska siffror har antalet hektar med kokabuskar trefaldigats jämfört med för tio år sedan, och landet står nu för merparten av den globala tillgången av den illegala drogen. Bakom utvecklingen finns både ekonomiska och politiska förändringar, men också en ny uppsättning aktörer som tagit plats i den lukrativa handeln.
Där den colombianska vänstergerillan en gång kontrollerade stora delar av produktionen är det i dag andra krafter som styr. Efter fredsavtalet mellan regeringen och FARC har maktvakuumet fyllts av mindre, fragmenterade kriminella nätverk. Dessa grupper har visat sig mer flexibla och tekniskt anpassningsbara, vilket gjort det svårare för myndigheterna att spåra och slå ut dem. En del styrs av före detta gerillasoldater, andra samarbetar med internationella smugglingsnätverk i Centralamerika och Mexiko.
Utvecklingen har fått stora konsekvenser för landsbygden. Många småbönder har återvänt till kokan som inkomstkälla eftersom alternativen är osäkra och statens närvaro svag. Programmen för att ersätta kokaplantager med lagliga grödor har tappat fart, inte minst på grund av bristande resurser och korruption. Samtidigt har det internationella trycket på Bogotá ökat. USA har intensifierat sitt bistånd för att bekämpa odling och smuggling, men mycket av kampen sker fortfarande på regional nivå – med lokala polisstyrkor som saknar utrustning och utbildning.
Kokainets ekonomi spiller över i samhället i form av våld, penningtvätt och sociala orättvisor. I städer som Medellín, Cali och Barranquilla fördelar sig inkomsterna ojämlikt, men också makten. Medan vissa entreprenörer drar nytta av de svarta pengarna tvingas andra bort från sina hem på grund av konflikter mellan lokala gäng. Den colombianska regeringen står nu inför dilemmat att upprätthålla freden samtidigt som den måste bekämpa den växande drogindustrin.
För många colombianer väcker utvecklingen en känsla av déjà vu. Landet har kämpat i decennier för att minska sitt beroende av den illegala ekonomin, men de globala marknadskrafterna och svårigheten att skapa hållbara alternativ på landsbygden gör kampen allt mer komplicerad. Frågan är inte längre bara vem som producerar kokainet, utan vilken framtid Colombia kan bygga när den olagliga handeln fortsätter att forma både politiken och vardagslivet.
