**”Jag vet att de kommer att döda mig”**
En kall vårkväll sitter en man vid köksbordet i en lägenhet i utkanten av staden. Framför honom ligger ett halvtomt glas vatten, en telefon och ett block med skakiga anteckningar. Han talar lågt, nästan viskande, när han upprepar orden som ska komma att bli hans sista meddelande till omvärlden: *”Jag vet att de kommer att döda mig.”*
Hans röst är lugn, men blicken vandrar oroligt mot fönstret. Det är inte första gången han uttrycker sin oro, berättar personer i hans närhet. Under de senaste veckorna ska han ha berättat att han kände sig förföljd, att någon lyssnade på hans samtal och följde varje steg han tog. De flesta trodde det var stress, kanske paranoia, något som skulle dämpas med vila.
Men när han försvinner två dagar senare blir orden svåra att avfärda som inbillning. Vännerna börjar ringa runt. Ingen har hört av honom, ingen har sett honom lämna lägenheten. Dörren står låst inifrån när polisen anländer. En kopp kallnat kaffe på diskbänken, ett fönster på glänt mot gården och blocket kvar på bordet – samma anteckningar, samma återkommande mening.
Utanför samlas grannarna i små grupper. De pratar lågt, kastar blickar mot porten där avspärrningstejpen spänts upp. Någon säger att de sett ett mörkt fordon stå parkerat ovanligt länge den senaste veckan, någon annan att han hört dämpade röster utanför trapphuset. Ingenting kan bekräftas, men ryktena sprider sig snabbt.
Polisen arbetar tyst, nästan försiktigt. De beskriver honom som en tidigare ostraffad person utan fiender, ingen som borde väcka sådant intresse. Ändå upprepar de som stod honom nära samma sak: Att han varit övertygad. Att han visste något. Och att han kände sig trängd.
Natten efter att hans försvinnande anmäldes lyser lampan fortfarande i köket. På bordet ligger blocket öppet. De sista orden har skrivits med hård hand, blyertsen nästan genom pappret. Allt tyder på att han skrev dem snabbt, i brådska men utan tvekan.
Och någonstans mellan de darriga raderna och tystnaden som följde finns en känsla som vägrar lämna dem som läst dem:
Att han verkligen visste.
