Martina Gustavsson arbetar som sjuksköterska i eboladrabbade östra Kongo-Kinshasa, där hundratals människor har drabbats av viruset och vårdbehoven är enorma. Hon kom dit som en del av ett internationellt medicinskt biståndsteam, med uppdraget att stärka de lokala vårdresurserna och utbilda personal i smittskyddsrutiner.
Det dagliga arbetet är intensivt och präglas av risker. Varje arbetsdag börjar med noggrann kontroll av skyddsutrustningen – overaller, handskar, masker och visir måste bäras korrekt för att undvika minsta kontakt med smittat material. Martina berättar att rädslan alltid finns där, men att professionalismen tar över när patienter behöver hjälp.
Många av de insjuknade kommer från små byar långt från sjukhuset, och resan dit kan ta flera dagar. Förtroendet för sjukvården är svagt efter år av konflikter, vilket gör informationsarbete lika viktigt som själva vården. Martina och hennes kollegor försöker förklara hur sjukdomen sprids och varför vissa traditionella begravningsritualer måste ändras för att stoppa smittan.
Trots bristen på resurser finns också stunder av hopp. När en patient tillfrisknar firas det av hela teamet, och varje tillfrisknad stärker tron på att arbetet gör skillnad. Martina säger att de lokala vårdarbetarnas engagemang är hennes största drivkraft. Många av dem har förlorat familjemedlemmar men fortsätter ändå att arbeta sida vid sida med de internationella teamen.
Efter flera månader i fält börjar tröttheten märkas, men Martina upplever också en stark samhörighet. Hon beskriver nätterna när regnet smattrar mot plåttaken och generatorn surrar, när sjuksköterskorna delar berättelser om sina familjer hemma i Sverige eller i de kongolesiska provinserna. Det är i dessa stunder som viljan att fortsätta växer fram, trots svårigheterna.
Hon menar att arbetet i östra Kongo inte bara handlar om att hantera en sjukdom, utan också om att stå upp för människovärdet mitt i en kris. Varje möte med en patient, varje handen på axeln, blir en påminnelse om varför hon valde yrket – att försöka lindra lidande där det behövs som mest.
