Edda, fem år, kom springandes över gårdsplanen just som tystnaden efter smällen svepte in som ett täcke över kvarteret. Ett ögonblick tidigare hade marken darrat till, och sedan kom det – tryckvågen. Fönsterrutorna skallrade, fåglar lyfte i panik från träden och människor stannade upp i sina rörelser, oförmögna att avgöra vad som egentligen hänt.
Hon höll armarna runt sin nalle, ögonen stora av förvåning men utan tårar. När de vuxna strömmade ut på gatan stod hon stilla ett ögonblick, som om hon lyssnade efter något. Luften var fortfarande tät, med en lätt stickande doft av bränt damm. Någon talade om en explosion längre bort, andra om ett byggarbete som gått fel.
Edda sprang mot sin mamma, som greppade henne hårt och bar henne bort från bullret. Tryckvågen hade bara varat en sekund, men spåret av den fanns kvar i luften — som en osynlig linje mellan före och efter. På marken låg en omkullvält cykel, ett träd hade tappat grenar, och inne i köken ringlade en fin rand av sprucket glas över diskbänkarna.
Det dröjde inte länge förrän blåljusen reflekterades i fönstren. Personal från räddningstjänsten gick metodiskt från port till port, medan människor samlades i små grupper och försökte förstå det oförklarliga. Mitt i allt höll Edda sin nalle ännu hårdare, lugnad nu, men med ett barns klarblick observerande världen omkring sig. Ingen visste då exakt vad som orsakat smällen, men alla kände samma sak: en plötslig påminnelse om hur skör vardagen kan vara, och hur snabbt en tryckvåg kan förändra allt.
