Det hade varit en ovanligt stillsam förmiddag när familjen samlades utanför kyrkans lätta stenväggar, den där sortens dag då vinden tycks bära både saknad och lättnad på samma gång. Begravningen var över, och besökarna hade redan börjat söka sig hemåt. Kvar stod bara de allra närmaste. En stunds tystnad följde, skorna trampade försiktigt i det fuktiga gruset, innan någon slutligen tog till orda.
Efter flera dagars väntan kom familjens första uttalande. Rösten brast till en början, men orden var tydligt valda: de ville rikta ett djupt tack till alla som delat sorgen, skickat brev, blommor och minnen. Det betonades att stödet hade varit avgörande, inte minst från dem som stått utanför familjens inre krets men som ändå funnits där på avstånd med omtanke och respekt. Uttalandet avslutades med en stillsam vädjan om att minnet av den avlidne inte skulle förknippas med förlust, utan med det lugn och den värme som präglat hela hens liv.
De samlade journalisterna lät kamerorna sänkas, inga frågor ställdes. I stället fylldes tystnaden ännu en gång, denna gång inte lika tung som tidigare. De enkla orden hade räckt långt. När de närmaste slutligen lämnade platsen gjorde de det långsamt, steg för steg, med handen vilande på varandras axlar. Dagen som börjat i sorg kändes nu märkligt stilla, som om något brutet hade lagats – inte helt, men tillräckligt för att livet åter skulle kunna ta plats.
