Fiskebåten gungar lätt i det grå morgonljuset, och doften av salt och tång ligger tät över viken. När näten dras upp ur det kalla vattnet droppar dropparna som genomskinliga pärlor längs maskorna. Några små fiskar glimmar till i ljuset, men de är få, och de flesta släpps snabbt tillbaka i havet. I näten fastnar istället plastpåsar, gamla flaskor och slitna bitar av rep som verkar aldrig ta slut.
Det är ett växande problem längs hela kusten, berättar fiskaren som varje dag tvingas rensa plastskräp ur sina redskap. Det som förr brukade vara ett rent hav börjar nu likna en soptipp under ytan. Små fragment av plast trasslar in sig i redskapen och följer med upp på däck, ibland så små att de knappt syns men ändå finns där – och de försvinner inte.
Havsforskare beskriver situationen som akut. De säger att mängden plast i havet ökar snabbt, trots att medvetenheten blivit större. Vågorna spolar ständigt in nytt skräp, både från närliggande städer och från andra delar av världen. Det flyter in med strömmarna och blandas med tång, alger och fiskstim. För varje gång näten dras upp tycks det komma mer.
För fiskarna innebär detta en vardag fylld av bekymmer. Skräpet skadar inte bara deras utrustning utan hotar också fiskbestånden, eftersom fler arter fastnar och kvävs i plastrester. Samtidigt försöker lokala initiativ och ideella krafter samla in det skräp som går att nå, ofta med små resurser men stort engagemang.
På stranden intill står drivor av plastflaskor, lock och nätbitar hopvaskade efter senaste stormen. Havet lämnar tillbaka det människor kastat i det, och bilden som växer fram är svår att bortse ifrån. Under ytan fortsätter arbetet: fiskarna kämpar vidare, nät efter nät, i ett hav som inte längre bara bär på fisk utan också på spår av vår egen tid.
