I den lilla byn Écône i sydvästra Schweiz samlades i dag troende från hela världen för att bevittna en högtidlig biskopsvigning inom det traditionella prästbrödraskapet S:t Pius X. Ceremonin, som hölls i prästseminariets stora kyrka, präglades av både vördnad och förväntan. Kyrkorummet fylldes tidigt på morgonen av mässande röster, rökelsen låg tung över altaret och de nyvigdas vita mässkjortor kontrasterade mot de äldre biskoparnas purpurfärgade skrudar.
Under flera timmar följde processioner, böner och löften om trohet till den katolska tron sådan den formulerades före Andra Vatikankonciliet. För många av de närvarande innebär prästbrödraskapet en levande länk till den äldre liturgin och en trygghet i en tid då den katolska kyrkan upplevs förändras snabbt. Stämningen var samtidigt djupt allvarlig, medveten om de spänningar som fortsatt råder mellan brödraskapet och Vatikanen.
Den nyvigde biskopen, ursprungligen från Latinamerika, betonade i sitt första tal efter ceremonin vikten av trofasthet mot den traditionella läran och kallade vigningen “en tjänst i lydnad mot det som alltid varit sant”. På plats fanns också många unga seminarister som såg ceremonin som ett löfte om kontinuitet och framtid.
Utanför seminariumområdet följdes händelsen av både sympatisörer och kritiker. För vissa är vigningen ett tecken på en fortsatt splittring inom kyrkan, medan andra betraktar den som nödvändig för att bevara en äldre form av gudstjänst och andlighet. Trots sina kontroverser präglades dagen av stillhet och glädje bland de församlade, som i kvällens sista ljus stämde in i gemensam bön för de nyvigdas kallelse och för kyrkans enhet.
