Kenneth, 85, sitter lutad mot köksbordet i sitt lilla hus utanför Västerås. På bordet ligger en gulnad tidningssida från 1947, året han minns bättre än de flesta. Det var sommaren då Sverige svettades under det som senare kom att kallas rekordåret, när termometern klättrade och stannade på nivåer som ännu får meteorologer att höja på ögonbrynen. För Kenneth var det inte bara en sommar av värme, utan också början på hans vuxenliv. Han var bara åtta år men minns hur trägolven knäppte i hettan och hur asfalten på vägen utanför hemmet mjuknade under fötterna. Barnen sprang barfota, kossorna stod stilla i skuggan, och skördarna blev tidiga men korta.
”Vi hade inget kylskåp då”, berättar han och ler snett. ”Smöret smälte så fort att mamma fick ställa det i brunnen.” Han beskriver hur allt gick långsammare den där sommaren. Ingen orkade springa lika snabbt, ingen ville elda i spisen mer än nödvändigt. Men han minns också hur de vuxna svettades över jordlotterna, oroliga för att grödan skulle torka bort.
Den extrema värmen härdade honom, säger han med ett skratt som snart övergår i eftertanke. ”Man lärde sig stå ut. Man klagade inte så mycket, man bara gjorde det som behövdes.” Han menar att det är en attityd han burit med sig genom livet – vid hårt arbete i fabriken, under kalla vintrar och under sjukdomsperioder.
När han i dag följer nyheterna om stigande temperaturer och torka suckar han. För honom känns det som att cirkeln sluts. Men till skillnad från 1947 finns det nu fläktar, luftkonditionering och varningssystem. Ändå, säger Kenneth, verkar tålamodet ha blivit kortare. Han rör vid den gamla tidningssidan ännu en gång, ser på svartvita bilder av människor i kortärmade skjortor och solhattar. ”Det var tufft, men vi klarade oss”, säger han. ”Det där året gjorde oss starka. Det härdade oss.”
