Klockan tickar obönhörligt i bakgrunden medan teamet på kontoret arbetar i ett nästan overkligt tempo. Kaffekoppar står halvdruckna på skrivbord och pappershögar sprider sig som vittnesmål om nattens arbete. Alla vet att varje minut räknas. Uppdraget som först verkade möjligt har förvandlats till en kamp mot tiden, och trycket ökar för varje sekund som passerar.
Projektledaren går snabbt mellan borden, tar snabba beslut och försöker hålla ihop laget. Ingen har tid att tveka. I korridoren talas det viskande om den stundande deadlinen, om konsekvenserna om de inte hinner. Luften är tung, men samtidigt vibrerar den av beslutsamhet. Det är nu det gäller, alla vet det.
I verkstaden längre bort surrar maskinerna oavbrutet. Teknikerna arbetar sida vid sida, deras rörelser automatiska efter timmar av koncentration. Blickarna är fästa vid mätinstrumenten, beräkningarna dubbelkollas i realtid. Ett litet misstag kan kosta dyrt, och misstag har de inte råd med.
På andra sidan staden, i ett anonymt kontor, följer projektets uppdragsgivare utvecklingen på en skärm. De ser statistik, staplar och blinkande siffror, men anar inte det mänskliga dramat bakom kulisserna – svettdropparna, stressen, men också samhörigheten.
När gryningsljuset till slut bryter fram över staden har ingen längre någon uppfattning om tiden. Kvällen och natten har flutit samman. Men det finns en gnista av hopp – de kan fortfarande hinna. Klockan fortsätter att ticka, men där, mitt i den pressade stunden, växer också något annat fram: en beslutsamhet som bara föds när allt står på spel.
