Fatima springer. Luften är tung och fylld av damm, marken gungar under hennes fötter. Hon hinner inte tänka, bara röra sig framåt, bort från ljudet av explosioner, bort från röken som stiger bakom henne. I händerna håller hon sin sons lilla jacka, den enda sak hon hann ta med sig. När hon lämnar sitt hem, sitt kvarter, sin stad – lämnar hon allt som var hennes liv.
Hon berättar senare att vägen genom gränsområdet kändes som en evighet. Varje steg mätt i skräck, varje paus fylld av dövande tystnad. Hon gick tillsammans med andra, men alla var ensamma på sitt sätt. En mors blick mötte en annan, och i den fanns allt som behövdes förstås: tröttheten, oron, hoppet – trots allt.
Vid gränsen möttes hon av frivilliga som delade ut filtar och vatten. Fatima minns inte namnen, bara händerna som sträcktes fram, rösterna som sa att hon var säker nu. Men tryggheten kom långsamt. Att lämna något bakom sig betyder inte att smärtan stannar där.
I dag sitter hon i ett mottagningsrum flera hundra mil bort. Hon väntar på besked, försöker lära sig ett nytt språk, försöker sova om nätterna. Ibland hör hon fortfarande ljudet av sirener och känner stanken av bränd plast. Hon säger att tiden efter flykten också är en form av resa. Inte framåt, inte bakåt – bara genom dagarna, ett andetag i taget.
”En evighet”, säger hon när hon försöker beskriva hur länge hon varit på väg. Och ändå är det kanske först nu, när hon vågar se ut genom fönstret igen, som hon faktiskt har kommit någonstans.
