Stadens invånare vaknade till en ovanligt tyst morgon. Ryktena som cirkulerat i veckor hade blivit verklighet. Det som länge hade varit en självklar del av vardagen, något man alltid räknat med skulle finnas kvar, stod nu inför sin sista dag. Vid torget samlades människor i små grupper, stillsamma men nyfikna, som om de väntade på att någon skulle bekräfta det de redan visste men fortfarande hoppades skulle visa sig vara ett missförstånd.
Flera invånare berättade om en känsla av overklighet. *“Man tror ju aldrig att något sånt här verkligen ska ske,”* sade en kvinna i 50-årsåldern medan hon höll armen om sitt barnbarn. Andra försökte fotografera de sista spåren, dokumentera det som snart inte längre skulle vara möjligt att se. Det var som om varje bild blev en försäkring mot glömskan – ett sätt att hålla fast vid minnet när verkligheten snart gått vidare.
Myndigheterna bekräftade under förmiddagen att beslutet inte längre gick att ändra. Arbetet som påbörjats skulle fortsätta enligt plan, och redan innan kvällen skulle platsen, ljudet, närvaron – allt som hört till – vara borta. En representant beskrev det som ett nödvändigt steg in i framtiden, men för många kändes framtiden i stället ovanligt avlägsen.
När solen sakta sjönk bakom hustaken klingade samtalen av. Några stod kvar länge, tysta men samlade, som för att ta farväl. En stilla vind drog genom gatorna, tog med sig de sista ljuden, de sista rörelserna. Allt som återstod var en känsla av något som glider ur tiden, något som var – men snart, oundvikligen, kommer att försvinna.
