Byborna i den lilla kustorten Stenhamra vaknade på midsommarafton till doften av blommor, nyklippt gräs och nybakat bröd – men också till en ovanlig spänning i luften. Den årliga midsommarfesten vid Högängen, som enligt flera invånare har firats där sedan 1960‑talet, har i år väckt konflikt mellan äldre traditioner och nya kommunala regler.
Det började när kommunen tidigare i veckan meddelade att marken runt Högängen numera klassas som skyddsområde med begränsningar för större sammankomster. Tillståndet för årets fest drogs hastigt in, något som fick många bybor att reagera med ilska och frustration. ”Vi har firat här sen 60‑talet, det är vår plats, våra minnen och vår gemenskap”, säger 78‑årige Lennart Holm, en av eldsjälarna bakom firandet. Han står vid den halvt byggda midsommarstången medan grannar samlas med blomsterkransar och termosar, osäkra på om dansen verkligen ska bli av.
Kommunen hänvisar till ökade krav på säkerhet och miljöhänsyn. En talesperson menar att stora folksamlingar kan skada marken och att området behöver vila under sommarmånaderna. ”Vi förstår traditionens värde, men vi måste följa lagstiftningen”, säger hon i ett kort uttalande. Argumentet vinner dock föga gehör bland ortsborna, som menar att besluten tagits utan dialog och att reglerna införts för snabbt.
När klockan närmar sig eftermiddag samlas ändå ett hundratal personer. Barnen springer barfota, någon stämmer upp i sång och de äldre formar ringar kring den blomsterklädda stången. Stämningen är trots konflikten varm, men under ytan finns en oro för att detta kan bli sista gången platsen fylls av fiolmusik och skratt på midsommarafton. ”Det handlar inte bara om en fest”, säger lokalbon Marie Andersson medan hon lägger kransar i en korg. ”Det handlar om att bevara något som håller oss samman.”
Under kvällen mullrar åskan i fjärran, men regnet låter vänta på sig. På Högängen fladdrar både midsommarblomster och röster om framtiden – om hur tradition och byråkrati ska kunna samsas. När sista tonerna från dragspel klingar ut, står frågan fortfarande obesvarad: kommer nästa generation att få fira midsommar på samma plats som sina föräldrar och farföräldrar, eller tvingas de skapa nya minnen någon annanstans?
