Det var en stilla förmiddag ute på Nordsjön när Jane, 68, och Alan, 70, styrde sin segelbåt längs den vanliga rutten mot norska kusten. Vinden låg jämn och havet krusade stillsamt, men horisonten bröts plötsligt av en massiv silhuett. En grågrön koloss stack upp ur dimman, och snart kunde paret urskilja de tydliga konturerna av ett ryskt stridsfartyg.
Jane reste sig från sittbrunnen och höjde kikaren mot ögonen. Hon trodde först att det var ett handelsfartyg, men den vinklade överbyggnaden och de blanka vapensystemen längs relingen berättade något annat. Alan, som tidigare tjänstgjort inom marinen, kände igen fartygets modell på en gång. Han beskrev senare hur pulsen slog hårt mot revbenen när han insåg vad de betraktade.
De seglade vidare i låg fart, hållande distans, medan fartyget gled tyst förbi på bara några hundra meters avstånd. Ingen radiokontakt togs, men paret uppgav att de kunde se uniformerade besättningsmän som betraktade dem genom kikare.
Hemma i hamnen senare på dagen rapporterade Jane och Alan händelsen till kustbevakningen, som bekräftade att ett främmande örlogsfartyg kortvarigt befunnit sig i internationellt vatten nära den brittiska zonen. Pressen informerades först därefter, och snart spreds nyheten om parets oväntade möte över hela regionen.
För Jane och Alan blev episoden en påminnelse om hur små civila båtar kan känna sig i närheten av militär makt. De återvände ut på havet redan veckan därpå, men med en ny medvetenhet om hur snabbt stillheten kan brytas – och hur nära världspolitiken ibland kommer den vardagliga seglatsen.
