Vid det senaste toppmötet i Bryssel märktes en påtaglig förändring i luften. När Ungerns långvarige och ofta kontroversielle premiärminister Viktor Orbán inte längre sitter runt bordet har de övriga EU-ledarna fått en oväntad insikt – att de slitningar som plågat unionen under det senaste decenniet inte enbart kretsade kring honom.
Diskussionerna må röra sig friare och ordföranden kan andas något lättare, men bakom de formella leendena fortsätter djupa meningsskiljaktigheter att splittra medlemsländerna. De politiska blocken har visserligen skiftat, men frågorna om migration, rättsstatlighet och säkerhet visar sig mer beständiga än någon person. De östliga medlemsstaterna kräver fortsatt större inflytande, Sydeuropa vill se mer ekonomisk flexibilitet och de nordliga länderna vägrar släppa sina hårt hållna budgetprinciper.
Många ledare påpekar att Orbáns frånvaro har skapat nya möjligheter för gemensamma initiativ, särskilt inom klimat- och försvarsområdena. Samtidigt har flera nyare röster, inspirerade av den populistiska våg som svept över kontinenten, fyllt det vakuum som uppstått. Ett antal regeringar balanserar mellan lojalitet mot Bryssel och trycket från nationella opinioner som ser EU som ett hinder snarare än en styrka.
Det har blivit tydligt att toppmötets dynamik förändrats snarare än lugnats. Utan sin mest högljudde dissident har unionen fått syn på sina egna sprickor. De artiga samtalen i korridorerna döljer en gemensam oro: hur länge kan unionen hålla samman när nya politiska vindar blåser, och vem blir nästa att utmana den europeiska enigheten?
