**Simona Mohamsson i stor intervju: ”Så störig”**
Det är en kylig morgon i Göteborg när Simona Mohamsson kliver in på kaféet där intervjun ska äga rum. Hon slår sig ner med en kopp starkt kaffe och ett leende som pendlar mellan självdistans och beslutsamhet. Den politiska debatten har stundtals beskrivit henne som just det hon själv kallar sig – ”så störig”. Men för Mohamsson handlar det inte om att provocera för provokationens skull.
”Jag tror på att driva frågor med glöd, även när det gör folk obekväma,” säger hon och rör om i kaffet. ”Om ingen höjer rösten händer ingenting. Så ja, jag är nog störig. Men hellre det än ointresserad.”
Hon har under flera år gjort sig känd för sitt orädda sätt att tala om mänskliga rättigheter, skola och inkludering. I en tid när många politiker väljer sina ord med kirurgisk precision har Mohamsson kvar något av ett ungdomligt trots. ”Jag har nog alltid varit så. Redan i skolan ville jag ifrågasätta varför saker var som de var. Det är inte en roll jag spelar – det är bara jag.”
Under samtalet växlar hon mellan skratt och allvar. När frågan kommer om kritik från motståndare blir tonen måttligt defensiv men också självkritisk. ”Klart att jag ibland går för hårt fram. Jag kan trampa någon på tårna. Men ofta är det för att jag ser att något måste sägas, och då kan jag inte tiga bara för att det låter bättre.”
Hon berättar om vardagen mellan debatter, förhandlingar och möten – men också om stunderna av återhämtning. ”Jag behöver promenaderna längs älven för att andas. Det är där jag sorterar tankarna. Utan dem hade jag nog brunnit upp.”
När intervjun går mot sitt slut summerar hon med ett leende, den där blandningen av självironi och stålsäkerhet som tycks vara hennes kännetecken. ”Folk får gärna kalla mig störig. Det betyder ändå att de har lyssnat. Det värsta som kan hända är att ingen bryr sig.”
