Mats sitter på den slitna träbänken utanför Bromma hus, med en kaffemugg i handen och en filt om axlarna. Det är tidig förmiddag, luften är fuktig och ljudet från trafiken blandas med fågelsången från den lilla parken intill. För de flesta förbipasserande är det kanske bara ännu en byggnad, ännu ett härbärge. Men för Mats är det hemmet han aldrig riktigt fick, men som ändå blivit hans fasta punkt i tillvaron.
Han kom hit för flera år sedan, efter att ha förlorat både lägenheten och sitt arbete. Det började med oregelbundna jobb, sedan kortare kontrakt, tills allt bara rann ut i sanden. Från början tänkte han att vistelsen skulle bli tillfällig – bara tills han ”kom på fötter igen”. Men tiden gick, och han blev kvar. ”Det är konstigt”, säger han och drar filten tätare kring sig. ”Man vänjer sig vid att inte ha nånstans att ta vägen, men också vid rutinen här.”
Bromma hus, en gammal byggnad med smala korridorer och nymålade dörrar, har under flera år fått fungera som vandrarhem för människor i utsatta situationer. Här bor personer som tillfälligt saknar fast adress, men också de som blivit kvar längre än någon planerat. Personalen gör sitt bästa för att skapa trygghet – en hand på axeln, ett samtal över kvällskaffet, hjälpen med ett bidragsformulär.
För Mats handlar livet här inte bara om tak över huvudet. Det handlar om att fortfarande känna sig som en del av något, om än i utkanten. Han hjälper ibland till i köket, bär in varor, håller ordning i gemensamhetsrummet. ”Det ger mig något att göra, något som känns meningsfullt”, säger han.
Människor kommer och går. Vissa får boende, andra försvinner utan ett ord. Men Mats blir kvar, en välbekant gestalt för både personal och boende. ”Ibland känns det som om jag väntar på nåt”, säger han tyst. ”Men jag vet inte riktigt vad.”
När eftermiddagssolen letar sig in över gården ställer han ifrån sig kaffet och reser sig sakta. Regnet har börjat falla svagt, men det tycks inte bekomma honom. Han nickar mot fönstret där en annan boende vinkar hastigt. Det är dags för dagens möte med socialtjänsten – ännu ett försök, ännu en möjlighet. Och i den svårdefinierade blandningen av trötthet och hopp finns något orubbligt: en vilja att fortsätta, trots allt.
