Lucas, 30 år, står kvar på trottoaren och ser sig omkring. Det är en gråkall eftermiddag och trafiken rör sig långsamt genom centrum. Orden han nyss sagt hänger kvar i luften: ”Att det får hända.” Det är inte första gången han uttalar dem, men den här gången bär de mer tyngd.
För bara några veckor sedan drabbades hans kvarter av en händelse som skakat många boende. En butik stängde abrupt efter flera incidenter som myndigheterna nu utreder. För Lucas blev det en symbol för något större — en känsla av att samhällets grundtrygghet håller på att rinna mellan fingrarna.
Han berättar att han alltid sett stadsdelen som lugn och trygg. När han flyttade hit för sex år sedan kände han snabbt samhörighet med grannarna, småprat i tvättstugan och gemensamma grillkvällar på gården. Nu har stämningen förändrats. Fler låser dörrarna tidigare, färre vågar säga hej.
”Man blir less. Det ska inte behöva vara så här”, säger han och drar upp jackkragen mot vinden. Han beskriver frustrationen över väntan på åtgärder, men också oron över att bli avtrubbad. ”När något händer för många gånger slutar man reagera. Det är nästan det skrämmande – att man vänjer sig.”
Trots oron försöker Lucas och flera av grannarna hålla ihop. De har startat en liten grupp i området för att stötta varandra, tipsa om vad som händer och hjälpa de äldre som ibland känner sig otrygga.
”Vi kan inte bara stå och titta på. Om man vill bo kvar måste man ta ansvar. Men att det får hända, gång på gång, det är svårt att acceptera.”
Han tittar ner mot gatan där människor passerar med snabba steg, axlarna uppdragna mot kylan. Det finns en beslutsamhet i blicken. För Lucas handlar det inte längre bara om en enskild händelse – utan om viljan att inte låta likgiltigheten vinna.
