Lena steg ur den slitna taxin med en känsla av att marken under henne gungade. Regnet hade precis upphört, men luften var fortfarande tung och grå. Framför henne reste sig det som i kommunens handlingar kallades ett “tillfälligt boende”, men som hon redan efter ett par dagar skulle beskriva som ett misärboende. Fasaden var flagnad, fönstren delvis förtäckta med filtar. Doften av fukt och cigarettrök mötte henne redan i entrén.
Hon hade förlorat sin lägenhet efter en längre tids sjukskrivning och flera obetalda hyror. Socialtjänsten hade ordnat en plats här, “tills vidare”, som det stod i beslutet. Det var ingen som berättade vad “vidare” betydde. Rummet hon fick dela med två andra kvinnor mätte knappt tio kvadratmeter. En säng saknade ben och lutade mot väggen; madrassen till den andra var fläckad men torr, vilket tydligen räckte för att kallas godtagbart.
Personalen syntes sällan. Den gemensamma toaletten var trasig flera dagar i veckan, och varmvatten fanns bara ibland. Lena försökte hålla fast vid rutiner — koka kaffe på den lilla vattenkokaren hon tagit med sig, skriva i sin anteckningsbok, ta korta promenader runt kvarteret. Men nätterna var svårast. Olika människor kom och gick genom korridorerna; någon grät, någon skrek, någon letade efter sin telefon som blivit stulen igen.
Efter två veckor började Lena tala med några av de andra boende. De delade historier som alla följde samma mönster: förlorad bostad, väntan på beslut, en känsla av att systemet hade slutat se dem. Flera av dem hade bott där i månader trots att boendet var tänkt för kortvariga vistelser. Myndigheterna hänvisade till brist på alternativ.
När kommunen senare fick frågor från pressen svarade tjänstemännen att alla boenden uppfyller de grundläggande kraven på säkerhet och hygien. Lena visste att det inte stämde. Hon pekade på hålen i väggarna, de trasiga brandvarnarna och den unken luften som trängde in i kläderna. Ändå fortsatte hon varje morgon att skriva i sin bok: ett försök att hålla fast vid vardagen, att dokumentera allt innan det försvann i glömskan.
Hon drömde fortfarande om att få tillbaka ett eget rum – inte stort, inte lyxigt, bara ett rum där dörren gick att låsa och där tystnaden inte kändes som övergivenhet. Tills dess var det här hennes verklighet, ett liv i väntan på att bli sedd.
