Ett märkligt rykte har börjat cirkulera i den lilla gruvorten Norrdalen, där invånarna talar om ett mystiskt folk som påstås leva under marken. De kallas i folkmun för ”mullvadsfolket”, ett namn som först dök upp på sociala medier efter att flera personer uppgett att de hört dova röster och metalliska ljud djupt nere i de övergivna gångarna under staden.
Flera vittnen säger sig ha sett rörelser vid tunnelmynningar nattetid, vilket fått både skräck och nyfikenhet att sprida sig. En lokal vaktmästare berättar att han funnit fotspår i fuktig jord som tycks leda in i en igenrasad schaktöppning. Spåren, menar han, är för små för att tillhöra en vuxen människa, men tydligt formade – som om de kom från någon som går på bara fötter.
Kommunens representanter avfärdar uppgifterna som rena myter, men flera gruvhistoriker påpekar att underjordiska bosättningar faktiskt förekom i regionen under 1800-talet. Det var då dagsarbetare och deras familjer byggde enkla boningar i berget, nära arbetsplatsen, för att undkomma den hårda vintern. Teorin är nu att något av dessa samhällen kan ha överlevt längre än man tidigare trott, och att ättlingar till dessa människor fortfarande håller sig undan ovan jord.
Samtidigt har ortens invånare börjat privat organisera nattvandringar längs de gamla gångarna, i hopp om att få en skymt av fenomenet. Lokala företag har snabbt tagit upp tråden – kaféet vid torget säljer numera ”mullvadsmuffins” och souvenirbutiken erbjuder ficklampor med silhuetter av små, krypande figurer.
Arkeologer från universitetet i Umeå planerar nu att undersöka området, men projektet möter motstånd från de som fruktar att en vetenskaplig utgrävning kommer att förstöra det mystiska skimmer som numera omger Norrdalen. Oavsett ursprung har myten om ”mullvadsfolket” redan fått ett eget liv, och orten som en gång kämpade mot utflyttning har plötsligt blivit en plats där verklighet och sägen möts i mörkret under marken.
