Det är tidig morgon, dimman ligger fortfarande kvar mellan träden och doften av nyklippt gräs blandas med försiktiga toner av syrén. Juni har varit ovanligt sval, och naturen verkar ta sin tid – björkens löv är ännu unga och det är som om allt, till och med sommaren själv, utvecklas långsamt. För många är väntan laddad med både förväntan och rastlöshet.
Midsommar står runt hörnet, men marknader, dansbanor och sommarstugor har ännu inte riktigt vaknat till liv. Handlare lägger upp de första knippena med dill och färskpotatis i butikens diskar, samtidigt som floristen i hörnet oroar sig över om blomsterprakten ska hinna slå ut i tid för att bli till kransar. Det pratas överallt om vädret, om när värmen egentligen ska komma, och om den där typiska svenska känslan av att årets ljusaste natt måste vara solig för att kännas ”riktig”.
I bygd efter bygd planeras firanden. Några spikar på midsommarstången, andra bakar småkakor eller testar ljudanläggningen inför dansen. För barnen handlar det om äventyr och lekkamrater, för de äldre är det minnenas högtid – doften av regn mot varm asfalt, ljudet av dragspel i en loge och den svala känslan av dagg under bara fötter.
Kanske är det just årets långsamma tempo som gör väntan särskilt känslosam. När naturen dröjer, får människor tid att se, känna, minnas och längta. Och så snart ljuset ligger som ett vitt flor över midsommarnatten, blandas allt – de små rörelserna i gräset, skrattet från granngården och vinden som vänder. Det är ögonblicket då sommaren, trots sin tvekan, slutligen bestämmer sig för att börja.
