En kylig vårmorgon i den lilla staden Varnäs tog ryktena om den mystiske ”Fixaren” åter ny fart. Ingen verkar känna personen bakom smeknamnet, men alla talar om de märkliga och påhittade evenemang som plötsligt dyker upp och lika snabbt försvinner. Förra månaden spreds lappar i hela centrum om ett storslaget nattlopp längs älvstranden – komplett med ljusinstallationer, musik och prisutdelning. Hundratals anmälde sig, men när deltagarna samlades på utsatt tid fanns inte ett spår av arrangemanget.
Någon vecka senare fylldes sociala medier av inbjudningar till ”Den stora glassfestivalen på torget”, där lokala producenter skulle bjuda på nya smaker. Kommunen förnekade all inblandning, men ändå dök folk upp med picknickfiltar och förväntansfulla barn. Det enda som mötte dem var en handskriven skylt på en bänk: ”Tack för att ni tror.”
Polisen har undersökt händelserna, men eftersom ingen kommit till skada och inget brott kan påvisas har det inte lett till någon utredning. Samtidigt har diskussionerna om Fixarens syfte blivit livliga. Vissa menar att det handlar om konst – en form av samhällskommentar som vill visa hur snabbt människor samlas kring ett löfte om upplevelse. Andra kallar det rent sabotage för gemenskap och tillit.
I ett anonymt brev till lokalredaktionen påstod någon, som sade sig vara del av Fixarens ”idékollektiv”, att allt handlar om att väcka staden ur sin slentrian. ”Ingen skada, bara rörelse”, stod det, följt av en uppmaning att ”våga mötas utan garanti”.
Sedan dess väntar invånarna nästan med spänning på nästa påhittade händelse. De flesta säger att de ändå tänker gå dit, oavsett om det faktiskt händer något. För även om Fixaren lurat dem gång på gång, är det något med dessa tomma mötesplatser som lockar – som om själva väntan blivit till stadens nya gemensamma ritual.
