Klockan är 03.17 när tystnaden bryts av det gälla larmljudet. I den mörklagda korridoren blinkar de röda lamporna, och innanför de massiva dörrarna till säkerhetslaboratoriet i Stockholm vaknar rutinerna som sitter i ryggmärgen. På två timmar ska personalen vara fullt operativa, utrustade, kontrollerade och redo att möta vad än som väntar bakom larmets kodade signaler.
I den första minuten rullar automatiska säkerhetssystem igång. Luftslussar stängs, passager låses och en förprogrammerad ordning avgör vem som får tillträde till de olika zonerna. Personalen anländer en efter en, vissa direkt från sina hem, andra från beredskapsrummen i byggnadens övre del. Ingen vet exakt vad som orsakat larmet, men alla vet att det kan vara allt från ett rutinprov till något som kan få nationella konsekvenser.
Vid kontrollcentralen står gruppledaren redan på plats när skärmarna fylls av dataflöden och mätvärden. Pulsen är hög men rörelserna metodiska. Inget får lämnas åt slumpen, varje steg dokumenteras, varje analys dubbelkontrolleras. Två timmar går snabbt när tiden mäts i protokoll och biosäkerhet.
Utanför laboratoriet märker nattliga förbipasserande knappt av något. Endast ett svagt blått ljus från de bepansrade fönstren skvallrar om aktiviteten innanför. Där inne fortgår arbetet, ljudlöst men beslutsamt, ett mikrokosmos av koncentration. Personalen vet att deras arbete sällan märks, men när larmet går är det de som bär ansvaret för att landet ska kunna sova vidare i trygghet.
