Det rödgröna alternativet beskrivs allt oftare som ett hot mot den nuvarande politiska stabiliteten, men vad detta egentligen innebär är fortfarande oklart. Kritiker menar att samarbetet mellan de rödgröna partierna hittills mest har byggt på retorik snarare än på genomarbetad politik, och att många av de konkreta förslag som nämnts ännu inte har synats i sömmarna. I korridorerna pratas det om otestade budgetlösningar, ny skattepolitik och potentiella konflikter kring klimat- och energifrågor, där intresset av tillväxt och hållbarhet ställs mot varandra.
Förespråkarna för ett rödgrönt styre framhåller i sin tur att förändringar krävs, inte minst i frågor som rör välfärd, arbetsmarknad och jämlikhet. De menar att de som pekar på hotbilden ofta gör det av partitaktiska skäl och försöker skapa oro snarare än att diskutera innehållet i politiken. Ändå kvarstår känslan av osäkerhet, särskilt bland väljare som inte upplever att de fått tillräckligt tydliga svar på hur samarbetet ska fungera i praktiken.
Ekonomer varnar för att flera centrala delar av den rödgröna politiken behöver analyseras mer noggrant innan de kan omsättas i beslutsunderlag. Frågan handlar då mindre om färgkombinationen i sig och mer om hur hållbar mixen av idéer verkligen är. I takt med att nästa valrörelse närmar sig ökar trycket på att omvandla visioner till verifierbara förslag, och därmed kan den kommande tiden bli avgörande för om det rödgröna alternativet förblir en teoretisk konstruktion eller utvecklas till en trovärdig regeringsplan.
