Elisabet Lann beskriver den senaste tiden som en av de mest prövande faserna i sitt liv. Efter månader av att ha hållit fasaden uppe väljer hon nu att tala öppet om det som tidigare varit dolt, om pressen, förväntningarna och känslan av att tappa fotfästet. Hon berättar att det började smygande, med en trötthet som inte gick att vila bort, och med en oro som sakta tog över vardagen.
I intervjun återkommer hon till vikten av att våga erkänna när något inte står rätt till. Lann säger att hon länge försökte tona ned sina känslor, samtidigt som hon försökte leva upp till rollen som stark och handlingskraftig. Det var först när kroppen till slut sade ifrån som hon tvingades stanna upp och omvärdera allt.
Hon beskriver hur mörkret kunde kännas kompakt, men också hur små tecken av ljus började tränga igenom när hon tillät sig själv att söka hjälp och prata om det svåra. Stöd från familj, vänner och professionella samtalsterapeuter blev avgörande för att hitta tillbaka till styrkan.
I dag berättar hon att hon är på väg mot något nytt, med större förståelse för sina egna gränser och en djupare empati inför andra som kämpar. Hon vill att hennes berättelse ska påminna om att sårbarhet inte är ett misslyckande utan en del av att vara människa, och att även de som utåt sett verkar orubbliga kan bära på en kamp ingen ser.
När hon blickar framåt säger hon att hon inte längre ser mörkret som något att skämmas över, utan som en erfarenhet som format henne. Det handlar, enligt henne, om att våga vara ärlig – mot sig själv, mot andra och mot bilden av vad styrka egentligen betyder.
