I kommunhuset i går kväll blev det tydligt att klyftorna inom arbetsgruppen växer. Frågan om hur man faktiskt ska rädda projektet som man arbetat med i över två år väckte hetta och frustration. Trots upprepade försök att hitta gemensamma nämnare verkade parterna längre ifrån varandra än någonsin.
Flera ledamöter betonade behovet av snabba beslut innan situationen förvärras ytterligare, medan andra varnade för att stressade åtgärder riskerar att förstöra det som redan byggts upp. En del vill se en total omstart, andra menar att resurser ska satsas på att förstärka det som fortfarande fungerar.
Stämningen i rummet var spänd. Tystnaden mellan inläggen blev allt längre, och blickarna över bordet allt mer frånvarande. Någon försökte lätta upp med ett skämt, men skrattet fastnade halvvägs. Utanför hade kvällen lagt sig över torget, och ljuset från mötessalen speglades kallt i de tomma fönstren på andra sidan gatan.
När kvällen avslutades fanns inga tydliga svar, bara trötta ansikten och en känsla av att tiden håller på att rinna ut. Nästa möte är planerat till nästa vecka, men redan nu spekuleras det i om fler och fler börjar tvivla på att det över huvud taget går att rädda det.
