En kall vind svepte genom Kiev natten till måndag när staden ännu en gång väcktes av ljudet från sirener och explosioner. Invånarna rusade mot skyddsrum och källare, medan himlen lystes upp av eldstrimmor från luftförsvarssystemens försök att avvärja angreppen. Det som först uppfattades som en isolerad attack visade sig snabbt vara en av de mest intensiva nätterna på länge.
Tjock rök steg över flera stadsdelar, och myndigheter rapporterade om skador på både bostäder och infrastruktur. Fönsterrutor krossades, elledningar föll och delar av centrala Kiev låg utan ström under flera timmar. Räddningstjänsten arbetade oavbrutet för att släcka bränder och rädda människor instängda under rasmassor. Vittnen beskriver panik, men också en beundransvärd beslutsamhet – grannar som hjälpte varandra, sjukvårdare som trots faran tog sig fram till skadade.
Under natten utfärdades flera varningar om nya vågor av drönare och robotar, och invånarna uppmanades att hålla sig i skydd. Sociala medier fylldes av meddelanden om saknade personer, men också av ord om hopp och uthållighet. När solen till slut steg över Dneprfloden låg staden tyst, som om den höll andan.
I gryningsljuset började de första uppröjningsarbetena. Gatorna täcktes av glassplitter och brända rester, men redan hördes ljudet av sopbilar och hantverkare som försökte återställa det som gått förlorat. På många håll hissades flaggor i fönstren, ett tecken på trots och sammanhållning. Myndigheterna lovade snabba insatser för att återställa el och värme, samtidigt som militären analyserade nattens händelser.
För Kievborna blev denna natt ännu ett bevis på stadens uthållighet. Trots mörkret, trots rädslan, fortsätter livet – steg för steg, morgon efter morgon.
