Han står där i duggregnet, stilla men ändå spänd som en fjäder. Fingrarna rör sig nästan omärkligt där de gömmer sig i byxfickan, ett knappt märkbart ryck som avslöjar mer än orden någonsin skulle kunna göra. Knyter näven i byxfickan – det är gesten som säger allt om situationen. Orden som fastnar i halsen, frustrationen som inte får någon annan väg ut.
Runt honom rör sig människor med paraplyer, snabba steg, uppdragna axlar. Ingen ser, ingen vet. Men inuti huvudet mullrar tankarna. Det handlar inte bara om dagens bråk, inte om ett enskilt beslut eller en förlorad chans. Det handlar om allt det där som har byggts upp över tid, de små orättvisorna, de ständiga påpekandena från andra som tror sig veta bättre.
Han andas ut, långsamt, som om luften vägde mer än vanligt. Det går en sekund, kanske två, innan handen slappnar av igen. Han tittar upp mot gatans ljus, där reklamskyltarna fortfarande blinkar i trots mot eftermiddagshimlen. Det är något stillsamt i ögonblicket, en sorts försoning med sig själv – eller åtminstone ett försök. Näven är inte längre knuten, men i byxfickans mörker finns fortfarande en rest av värmen från greppet, en påminnelse om att känslan inte helt har lämnat honom.
Han börjar gå. Stegen är tunga men målmedvetna. Ingen märker något särskilt; bara ännu en man på väg någonstans, med regnet som följeslagare och tankarna som enda vittne.
