**Ukrainskan Ludmila vädjar: ”Känner ingen”**
I ett litet tillfälligt boende utanför en mellansvensk stad sitter Ludmila, 43, med händerna tätt knäppta i knät. Hon kom till Sverige för fyra månader sedan, efter att hennes hemstad i östra Ukraina utsattes för kraftiga bombningar. Nu försöker hon börja om – men ensamheten skaver.
Hon berättar stilla om dagarna som går. Hon promenerar till den lokala matbutiken, går på svenskundervisningen tre gånger i veckan och försöker ringa sin familj hemma när internet fungerar. Rösten blir skör när hon beskriver hur svårt det är att leva utan de människor som en gång utgjorde hennes trygghet.
– Jag känner ingen här, säger hon lågt. Alla är vänliga, men det är som att jag lever i en bubbla av tystnad.
Ludmila menar att språket är den största barriären. På kursen lär hon sig nya ord, men samtalen i korridorerna går för fort. Hon skrattar till när hon berättar om hur hon ibland nickar utan att riktigt förstå, bara för att inte verka oartig.
Hon är utbildad lärare i hemlandet och hoppas kunna arbeta igen. Samtidigt beskriver hon oron som ständigt ligger kvar i kroppen, rädslan för vad som händer med kvarvarande släktingar i Ukraina.
Flera volontärer i området försöker skapa mötesplatser för nyanlända och lokala invånare. En av dem, Karin, berättar att små steg kan göra skillnad – en gemensam fika, en promenad, ett hej vid busshållplatsen.
– Man tror att ensamhet är tystnad, men den låter högt, säger Karin.
När Ludmila får frågan om framtiden tänker hon länge innan hon svarar.
– Jag vill stanna här, lära mig språket och känna att jag hör till. Jag vill ha ett liv igen. Bara att någon säger mitt namn, det räcker ibland.
Utanför fönstret övergår vårkvällen i skymning. I handen håller hon mobilen, väntar på ett meddelande hemifrån som kanske aldrig kommer. Samtidigt försöker hon våga tro på att dagarna så småningom ska fyllas av nya röster – i ett land där hon ännu inte känner någon, men där hon hoppas hon snart ska göra det.
