**Som ett barn** är uttrycket som bäst beskriver känslan när man stiger ut på Pekings myllrande gator en tidig morgon. Dofterna av nybakat bröd, starkt te och avgaser blandas i luften, och mellan de smala gränderna i hutongerna hörs ekon av skratt, cykelklockor och rop från gatuförsäljare. Allt är nytt, allt är nära, och staden tycks pulsera i takt med den nyfikna blicken hos den som ser den för första gången.
Barnens skratt fyller parkerna när äldre spelar kort under träden, och färgerna från röda lyktor, kläder och reklamskyltar ritar en palett som aldrig står still. I samma stund kan man känna Peking som både urgammal och nyfödd, en plats där kejsarpalatsets stillhet möter tunnelbanans rusning.
Att uppleva Peking är som att återupptäcka världen. Det enkla blir storslaget — en tallrik ångande dumplings, ett leende från en främmande, ljudet av vinden kring Himmelska fridens torg. Allt väcker en sorts förundran, samma slags öppenhet som när man som barn såg världen utan förväntningar.
Och kanske är det just därför staden dröjer sig kvar inom en — för den påminner besökaren om att se på livet med just de ögonen, med samma häpnad och uppriktiga nyfikenhet som ett barn.
