**Hustrun om chocken**
Det var en helt vanlig morgon när allt förändrades. Kaffet stod fortfarande rykande på köksbordet när telefonen ringde och meddelandet kom – de ord som fick marken att gunga under fötterna. Med rösten svag men stadig berättar hustrun om ögonblicket då hon fick beskedet, en stund som hon beskriver som fullkomligt overklig.
– Jag minns att jag bara stod där, helt stilla. Jag hörde vad de sa, men det gick inte in. Allt omkring mig blev tyst, säger hon och ser ner på sina händer, som fortfarande darrar lätt.
Hon berättar att den första känslan var förnekelse. Att det inte kunde vara sant, att det måste ha skett ett misstag. Sedan kom tårarna, oron och till sist den tomhet som ofta följer efter chocken.
– Man tror att man vet hur man ska reagera, men när det väl händer vet man ingenting. Man försöker hålla sig uppe, men det är som att världen stannar, säger hon.
Familjen samlades snabbt, grannar och vänner strömmade till med omtanke och praktisk hjälp. Mitt i det ofattbara blev stödet från omgivningen ett ljus i mörkret.
– Människor man knappt känner har hört av sig och visat sådan värme. Det betyder mer än man kan tro.
Nu, några dagar senare, har chocken börjat lägga sig, men frågorna finns kvar. Hustrun beskriver det som en kamp mellan hopp och förtvivlan, mellan att försöka förstå och att bara orka genom nästa timme.
– Jag vet att livet måste gå vidare, men just nu handlar allt om att hitta fotfästet igen, säger hon stilla.
