Goran satt tyst i rättssalen när åklagaren lade fram bevisen. Anklagelserna mot honom var allvarliga, men det som kom att väcka störst uppmärksamhet var inte själva brottsmisstankarna – utan påståendet om att han hade fejkat sina skador. Enligt åklagaren hade Goran överdrivit sina symptom efter ett bråk i häktet för att få sympati och påverka rättsprocessen.
När han senare fördes till sjukhus visade det sig dock att skadorna var långt ifrån fejkade. En hjärnskakning, flera spruckna revben och en allvarlig nackskada konstaterades. Läkarna var förbluffade över att han inte hade fått vård tidigare. Flera vittnen från häktet vittnade om att hans klagomål länge ignorerats, trots upprepade försök att påkalla personalens uppmärksamhet.
Under den tid som följde blev händelsen ett exempel på hur snabbt förtroendet för en misstänkt kan raseras när systemet utgår från skuld istället för tvekan. Fångvårdsmyndigheten har startat en intern utredning, men tillsynsmyndigheter kräver nu en oberoende granskning.
Goran själv kämpar fortfarande med bestående men. Han har svårt att gå utan stöd och lider av kroniska smärtor. Hans försvarare menar att anklagelsen om att han fejkat skadorna inte bara kostade honom hälsan, utan också hans chans till ett rättvist bemötande.
Frågan som återstår är hur många fler som riskerar att drabbas på samma sätt innan någon tar ansvar för att se till att varje människa, även den frihetsberövade, behandlas med värdighet och omsorg.
