En ung man stod inför en avgörande dag i migrationsdomstolen. Efter flera år i Sverige hade han hoppats att den så kallade ”ventilen”, möjligheten till uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, skulle bli hans räddning. Men beslutet blev ett nej. Domstolen ansåg inte att hans situation uppfyllde kraven – trots hans etablering, vänner och studier här.
Besvikelsen i rättssalen var påtaglig. Flera frivilligarbetare som stöttat honom i processen satt tysta medan beslutet lästes upp. Mannen själv, som kom hit som minderårig, hade berättat om sin oro inför framtiden, om sömnsvårigheterna och de återkommande tankarna på vad som väntar i det land han en gång flydde ifrån.
Migrationsverket har i sin bedömning slagit fast att inga nya skyddsskäl framkommit och att det inte finns skäl att bevilja undantag. Den humanitära ventilen, som ibland används när människor annars skulle hamna i en orimlig situation, har de senaste åren tillämpats mycket restriktivt. I detta fall ansågs inte de personliga omständigheterna vara tillräckliga.
Beskedet innebär att mannen nu ska utvisas – ensam, utan familj eller nätverk att återvända till. Hans advokat menar att beslutet strider mot barnkonventionens anda, eftersom mannen kom hit som barn och har levt större delen av sitt unga vuxenliv i Sverige. För flera av dem som följt hans resa blir det ännu ett fall som visar hur marginalerna krympt inom migrationspolitiken.
Utanför domstolen tändes några ljus i tyst protest. En av de närvarande beskrev känslan som en ”kall vind av byråkrati som blåser bort människan bakom akten”. För mannen betyder beslutet att hemlandet han en gång lämnade åter står framför honom – nu som den enda vägen tillbaka.
